New adventures in Hi-Fi

Det var dags att ta nästa steg i resan mot det perfekta ljudet: Det var dags för en ny CD-spelare! Framtiden för just CD-formatet är kanske inte det ljusaste, men själv tillhör jag dem som fortfarande konsumerar musik via detta medium. Visst har det blivit mycket vinyl på senaste tiden, men skivsamlingen består fortfarande till största del av CD och det är fortfarande det format som är lättast att införskaffa av de två.

Vi gick såklart till Reference Audio på Götgatan, som tidigare väglätt mig i inköp av både vinylspelare och hörlurar. Är än idag väldigt nöjd med resultatet i båda dessa fall. Jag var där för någon månad sedan och pratade CD-spelare med dem, vad man ska tänka på och hur man ska jämföra de olika. Idag blev det dags för en testsession i butikens ljudisolerade rum. Expediten hade kommit fram till att det var märket Marantz som passade oss bäst och tog därför in två olika modeller i rimlig prisklass. Vi tog även in en Rodel för att jämföra. Marantzen hade ett något klarare och mer detaljrikt ljud, vilket gjorde valet lätt. Dock var ljudskillanden knappt märkbar mellan de olika prisnivåerna och vi valde därför att gå med den något billigare Marantz CD5004.

Hemma har sedan urminnes tider den gamla Samsung-spelaren stått som trotjänare, men då den på senare dagar varit ganska opålitlig i sin uppspelning var det verkligen inte en dag för tidigt att den pensionerades. Det kan låta bisarrt, men det var faktiskt den första CD-spelaren vi köpte i vår familj där någon gång i början av 90-talet. Tack för att du stått vid min sida under hela min musikuppväxt!

Till spelaren kunde vi ju inte bara använda de vanliga gamla rödvita plastkablarna, det hade kännts lite som pärlor för svin (fast tvärtom?). Nej, riktiga kablar behöves och vår expedit föreslog några från The Chord Company för 500 spänn. Ok, det var kanske lite i mastigaste laget men ska det vara så ska det vara.

Efter inkopplingen av den nya pjäsen blev det premiär med Fleetwood Mac. Lite klyschigt kanske, men likväl självklart. Testade runt lite med allt från Pantera till Lambchop och allt lät hur bra som helst! Har nu precis kört några plattor som jag vet varit väldigt svårspelade på gamla spelaren och de låter glasklara. Mycket, mycket nöjd!

Ny CD-hylla

Så, nu har bloggen fått vila ett par månader igen. Blir lätt så när man går in i ett högt tryck på jobbet. Utöver det har alla helger varit uppbokade på ett eller annat sätt ända fram till förra helgen. Och då passade vi på att göra något som stått på att-göra-listan hur länge som helst: bygga en ny CD-hylla.

Min tidigare CD-hylla var specialbyggd av mig och min far när jag bodde i korridorsrummet på Vildanden i Lund. Den hade alltså varit med ett bra tag, men hade nu blivit lite för liten för att rymma den ständigt växande samlingen.

Det första som behövdes var material. Jag ritade upp exakt hur jag ville att den skulle se ut och begav mig till Hornbach i Fittja för några månader sedan och beställde en uppsågning exakt efter ritningen. 1,5 meter bred, 2,4 meter hög, 15 cm djup och 14 hyllplan. Allt för att kunna hålla CD-samlingen så komprimerad som möjligt. Efter ett par veckor var beställningen klar och därefter har detta material bara stått i vår hall och väntat på att någon ska ta tag i det.

Så förra helgen blev det äntligen läge. Kattis hade passat på att måla allt vitt (samma färg som väggarna) och nu var det dags att få ihop allt. Jag började likt jag börjar alla projekt i mitt liv: i Excel. Räknade på halva millimetrar för att varje hyllplan och varje borrat hål skulle hamna på exakt rätt plats.

Därefter markerades alla borrhål ut, dels på sidan av varje hyllplan och dels på varje sida. Trots noggrannheten var det extremt svårt att lyckas borra exakt rakt och materialet gav ganska små marginaler för snedsprång. Men måtten blev satta och hålen borrade.

Efter att alla hål var borrade var det dags att skruva ihop det. Började med att sätta några få hyllplan för att få en ram. Därefter fortsatte jag med vinkelhake och en fin uppsättning svordomar i bagaget att få resterande hyllor på plats. Under tiden målade Kattis baksidorna lika vita som allt annat.

Alla skruvhål spacklades igen och målades över. Sedan vände vi på hyllan för att spika fast baksidorna. Längst upp fäste jag två vinkeljärn för att kunna fästa hyllan i väggen. Längst ned gick jag loss med sticksågen för att se till att hyllan kunde stå tätt intill väggen, trots trösklar nedtill. Allt gick lite läskigt smärtfritt och här är så resultatet. Bör vara plats för lite drygt 2 000 CD-plattor, plus att det längst ned är utrymme för fyra vinylbackar att bli inskjutna i hyllan.

Måste säga att jag är ganska stolt över vår skapelse!

Way Out West 2010

Vi bestämde oss tidigt för att inte åka på Way Out West i år. Trötta på arrangemanget och inte särskilt imponerade av årets program. Men när det började dra ihop sig gick det inte riktigt att motstå. Tillräckligt bra artister för att ta sig till västkusten? Ja, självklart. Sagt och gjort, vårt tredje WOW var ett faktum.

Vi åkte tidigt till Göteborg på torsdagen. Var där redan på förmiddagen och kände att det var skönt att slippa stressa. Gick ut och drack lite öl längs Avenyn och kände att vi hade all tid i världen innan den efterlängtade spelningen med Villagers och The Tallest Man On Earth i Annedalskyrkan. Så fel vi hade. När vi kom dit vid nio var de knökfullt i kyrkan och minst lika många i kö utanför. Det blev till att vända igen och sikta på annan klubb. Vi valde JJ på Världskultursmuseet, ett band jag verkligen gillar men aldrig sett. På museet var det gott om plats, men vi kom snabbt fram till att det var upplagt för riktigt dålig musik under kvällen så vi gav oss ut på ännu ett äventyr. Vi började bli rätt många nu och regnet öste ned, så det var verkligen läge att välja klubb. Det blev Parken, där Field Music och Bear in Heaven skulle spela. Öppningsakten hade vi Spotifyat lite under dagen och gillat, men live var det riktigt vedervärdigt. Vi drack öl och väntade istället in huvudbandet.

Bear In Heaven

Betyg: 6 av 10

Jag lyssnade igenom deras skiva inför senaste årslistan och fastnade aldrig. Kommer knappt ihåg hur den lät. När de först gick upp på scen blev jag först inte heller särskilt imponerad av vad jag såg och hörde. Men efterhand växte det på en. Sångarens gälla röst i kombination av den märkliga ljudmassan som flöt ut genom högtalarna kändes efter hand riktigt trevlig och till slut var jag fast. Sedan var det bara en trevlig bonus att alla bandmedlemmar såg ut som att de var hämtade från nån mjukporrskriminalare från 70-talet. Kanske dags att börja odla mustasch snart?

Fredagen började med att vi aktivt valde att missa Jens Lekman. Han känns mer ointressant än någonsin just nu. Vi satte oss utanför på gräset istället. Hörde ”Maple Leaves” på håll, det fick räcka. Det var trevligt att sitta i gräset, vilket gjorde att vi även skippade Panda Bear. Han var ändå så kass på ATP i år, så det kunde han gott ha. Vi var ganska dåliga på att gå in, så vi missade sedan även Paul Weller. Han ska tydligen inte ha varit något vidare i vilket fall. Till slut tog vi dock steget och köade oss igenom insläppet, för att börja dagen med att se Wu-Tang Clan komma in på scenen. Det var rätt häftigt, även om musiken i sig blir ganska ointressant efter cirka en minut. Vi gick således snart därifrån och bort till Linnétältet.

Beach House

Betyg: 5 av 10

Första gången jag såg Beach House var på Debaser Slussen. Vi var nog 20 tappra i publiken och konserten var väldigt fin. Sedan släppte de sin andra platta (som förövrigt inte är lika bra som den Galaxie 500-osande debuten) och blev vad man kallar för ”hajpade”. Då kom de tillbaka till Slussen och skapade en kö långt över bron redan kl nio på kvällen. Den gången fick vi hoppa över deras spelning. Därför var det lite skönt att få se dem här istället. Nya skivan är bra och de gjorde låtarna rättvisa live. Orgelspelande sångerskan Victoria Legrand hade minsann piffat upp sig sedan sist och såg lite ut som en folkstjärna från 60-talet. Dock kändes det som att spelningen aldrig lyfte och efter ett tag blev man ganska uttråkad. Kanske hade gjort sig bättre sent på natten, den här gången kändes de mest som de stod på scen och gjorde sitt jobb.

Vi gick till öltältet, varifrån vi lyssnade och halv-tittade på The Soundtrack Of Our Lives som spelade tillsammans med Göteborgs Symfoniorkester. Det lät väl hyfsat trevligt, men tyvärr lite segt. Vet inte om orkestrar tillför så mycket i dessa sammanhang. Stannade i alla fall tills de spelade ”Instant Repeater ’99”, vilket var fint. Sedan skyndade jag mig själv bort till Linné igen.

Local Natives

Betyg: 9 av 10

Jag kom till andra halvan av konserten, vilket nog kan vara den enda anledningen till att inte ge dem full pott i betyg. Herregud vad bra det lät! Skivan må vara bra, men nu var det perfektion. Skägg och stämsång i all ära, men nu även med en riktigt poppig dynamik. När jag stod där och njöt kunde jag inte riktigt komma på vad man mer skulle kunna önska sig av en bra konsert. När man känner så vet man att det är riktigt bra!

The National

Betyg: 4 av 10

Det hela börjar klarna lite nu. När uppståndelsen lagt sig så är det ganska tydligt att detta band prånglade ur sig en fantastisk platta i och med ”Alligator”, sedan har de mest tuffat på med ganska få ljuspunkter och utan att egentligen imponera. Deras spelning på Mejeriet, första gången jag såg dem, var helt fantastisk. Så var inte fallet i Göteborg. Varken 2008 eller 2010. I år lät de riktigt trötta och stundtals faktiskt ganska dåliga. Sångaren har tagit sin image som missförstått fyllo till ännu en nivå och under konserten växlar han mellan sina två extremlägen: antingen mumla fram lite bittra textrader eller skrika falskt för allt vad han har. Några låtar framförs helt ok, medan de fullkomligt slaktar den fantastiska ”Mr. November”. Synd på ett band med så stor potential.

Iggy & The Stooges

Betyg: 8 av 10

Ok, man ska inte stirra sig blind på betyg. Iggy var såklart bäst på festivalen, inget snack. Men för egen del måste det tilläggas att jag såg honom i England i maj och det var då strået vassare. Lite mer intimt och lite mer intensivt. Med det sagt så var det en fantastisk konsert som den gamle skinn-och-ben-galningen levererade tillsammans med sina tidigare vapendragare. En konsert som öppnas med ”Raw Power”, ”Search & Destroy” och ”Gimmie Danger” i originaltappning kan ju bara vara fantastisk. Iggy tog upp en massa folk på scenen under en låt, vilket man kanske kunde vara utan. Bredvid en skock ”tokiga” gymnasiekids tappar han en hel del av sitt legendariska skimmer. Var dock glad att han tog med ”Open up and bleed” igen, en fantastisk låt. På en fantastisk konsert.

Jónsi

Betyg: 9 av 10

Om jag skulle få välja ut en enda konsert som varit 10 av 10 så skulle jag välja Sigur Rós på Roskilde 2006. Det var så mäktigt att jag fick sätta mig i gräset och gråta en stund efteråt. Kan låta pretentiöst, men likväl sanning. Deras spelning på Way Out West 2008 var fin den med, men inte lika överväldigande. Nu har sångaren Jónsi bestämt sig för att göra lite musik på egen hand. Skivan från i år är riktigt bra och det bådade gott för konserten. De var minst lika många som Sigur Rós på scen, så egentligen skilde det sig inte så mycket. En stor duk i bakgrunden som spelade upp lika dystra som vackra animerade filmer, mest med skog och fåglar som tema. Det tog en liten stund för bandet att känna sig bekväma och därmed få dynamiken till perfektion. Islänningen var uppenbart störd över ljudnivån från LCD Soundsystem, som de klantiga arrangörerna placeras samtidigt i schemat. Men det löste sig och perfektionen infann sig. Det är helt otroligt att han kan skapa så vacker musik. Han har gått och skrivit en ny ”Pop Song” som han kan avsluta med, som oväntat nog blev nästan lika mäktig. Jag gick från konserten helt tagen och börjar mer och mer förstå att denne musikskapare antagligen är en av de allra största i vår tid.

Nu var det dags för klubbhetsen att dra igång. Vi visste ju att det gällde att vara ute i god tid och det visade sig under hela helgen vara ett vinnande koncept. Vi skippade både M.I.A. och The xx, vilket inte gjorde något alls, för att kunna komma in på Sticky Fingers. Första bandet var Kleerups nya band Me And My Army. Det. Var. Riktigt. Riktigt. Dåligt. Sen blev det däremot en bättre akt.

Cymbals Eat Guitars

Betyg: 6 av 10

Utan att veta så mycket om det här bandet så hade jag deras platta som sjätte bästa album från 2009. Visste inte vad jag skulle förvänta mig av konserten, men det visade sig vara riktigt bra. Mycket taktbyten, mycket emo (i den gamla och riktiga bemärkelsen). Trodde att de skulle använda mycket mer pålägg än vad de gjorde, live var det rakt av gitarrock. De spelade låtarna från skivan man ville höra och vi var alla nöjda.

Lördagen började med ett band man ville se ganska tidigt och vi tog oss till området redan vid halv två-tiden.

The Drums

Betyg: 3 av 10

Tycker skivan är bra. Det var inte konserten. Dryga amerikaner som låtsas vara dryga britter. Tråkigt så det förslog. Vi orkade knapps stå kvar, tror vi gick innan det var slut.

Vi gick till öltältet och fick öronen sabbade av ett Shout Out Louds som skruvat upp PA:t till elva. Visst blir musik ofta bättre med högre volym, men den där nivån var ju mer som en tortyr.

Girls

Betyg: 4 av 10

Tycker att deras skiva är väldigt bra och jag tror de fick vara med på topp-10 på min lista över fjolårets bästa album. Live var det inte alls lika kul. De såg trötta ut. Det kanske de var, men det skiter ju jag som betalande konsertbesökare i. Även hitsen var besvikelser. Mot slutet genomförde de någon slags shoegazeparti som räddade upplevelsen något, men tyvärr levde det sammantagna inte alls upp till mina förväntningar.

Nu kom det en lång ölpaus samtidigt som solen värmde riktigt härligt. Vi satte oss i gräset utanför och det blev verkligen en riktigt ordentlig festivalkänsla, något man annars kan sakna på dessa innerstadsarrangemang. Missade tydligen Henrik Berggren som gästade Anna Ternheim på hennes Shoreline-cover. Aja.

Pavement

Betyg: 9 av 10

När vi åkte hem från ATP i maj och övernattade i London spelade de gamla lofi-kungarna i stan. Några av oss åkte dit, men jag orkade bara inte. Man är ganska sliten efter en sådan helg. Jag visste också redan då att jag skulle få se dem på WOW om jag nu bestämde mig för att åka. Det måste först av allt sägas att jag egentligen inte är en Pavement-kille. Jag har plattorna och så, spelar gärna ”Cut You Hair” om jag vänder plattor och har varit på några Malkmus-konserter i mina dagar. Men jag är samtidigt mycket mer en Dinosaur jr-kille. Hade väl ändå ganska stora förhoppningar om en bra konsert. Det visade sig vara mer än bra. Det såg ut som de inte åldrats en dag sedan mitten av 90-talet. Stephen Malkmus verkar ha den här egenskapen som Michael J Fox har. Inte Parkinsons, utan förmågan att inte åldras. Har förstått det som att bandet spelat väldigt många låtar under sina tidigare gig. Nu var de tvungna att hålla sig till de 45 minuterna. När man tar något som från början är bra och tar ut det bästa från det, ja då blir det ju… jättebra! Vilken kavalkad! Längesedan jag kände en sån glädje under en konsert, som när man var ung och fick se sitt favoritband för första gången på något sätt. Och om Pavement inte var mitt favoritband tidigare så ska jag nog överväga att låta dem få den placeringen. Just efter spelningen kändes det som att de var värde den.

Håkan Hellström

Betyg:  8 av 10

Alltså, det måste ju vara drömmen för staden Göteborg: Hemmasonen framför hela debutplattan inför en slutsåld slottsskog. Det är ju så att man själv blir västkustromantisk av bara tanken. Det var riktigt trångt, men vi lyckades få ganska bra platser trots allt. Bandet kommer ut och börjar jamma igång titelspåret med blås och  bongos. Håkan kommer in och glädjen hos publiken finner inga gränser. Här är han störst! Han verkar genuint lycklig och det blir ett sjuhelvetes gung när låter till slut kommer igång ordentligt. Spelningen drunknar bitvis i allsången. Och det är verkligen ett allsångstillfälle. Skansen må vara avundsjuka. Skivan är en fantastisk skiva och i vanliga fall gillar jag inte riktigt framföra-en-hel-skiva-konceptet. Det tar bort så mycket spänning från upplevelsen. Men här gör det verkligen ingenting. Första halvan blir såklart fantastisk, speciellt ”Ramlar” och hans allra bästa låt ”Nu kan du få mig så lätt”. Konsertens andra halva är också trevlig, om än lite mer sansad. När han ska göra extranummer är ju skivan slut. Då spelar han istället en låt som han aldrig tidigare spelat och lovar att aldrig spela igen. Kul grej. Helt ok låt. Jäkligt mäktig upplevelse, allt som allt.

Vi gick till bortre öltältet och på håll lyssnade lite på Broken Bells. Jag älskar verkligen The Shins, men det här projektet är kanske inte riktigt lika fantastiskt. Gillade dock det jag hörde. Det började bli dags för att ta sig till klubb och vi sprang förbi Chemical Brothers utan att stanna. Allt för att kommer in på Pusterviksbaren. Väl där spelade tydligen först någon som hette Daniel Nordgren. Det brydde vi oss inte så mycket om, uteserveringen var trevligare just då.

Shearwater

Betyg: 6 av 10

Såg dem på ATP för något år sedan och det var oväntat bra. Jag trodde inte jag gillade deras väg bort från Okkervil River, men tydligen gör jag det trots allt. Denna spelning började riktigt sent och man var väldigt mör vid det här laget. Allt som allt gjorde de en mycket fin spelning, men jag tror att tillfället var lite fel. Man ska inte lyssna på långsam och finstämd musik när man är väldigt trött. Dock tog sångaren i med sina teatraliska vrål några gånger, vilket gjorde att man i alla fall höll sig på banan. Om inte konserten var en perfekt upplevelse så fick den mig åtminstone att förstå hur bra deras senaste platta är. Har lyssnat på den konstant sedan jag kom hem och tänker inte sluta på ett tag.

Ok, en kort summering då: Jag måste nog säga att det var det bästa Way Out West än så länge. Inte för att det var de bästa konserterna, det var ganska lagom på den fronten och har varit mycket bättre förr. Det var stället framför allt två saker som gjorde helgen så bra: vår kunskap om hur man planerar kvällarna för att komma in där man vill, samt såklart alla fantastiska vänner som var på plats. Jag älskar er allesammans!

Wha Happened? – Vampire Weekend på Debaser Medis

Vampire Weekend slog igenom med buller och bång i och med sin första självbetitlade platta 2008. Jag gav den några försök, men var inte imponerad. Gick förbi deras framträdande på Way Out West i fjol och fnyste lite åt den trista musiken som verkade engagera så många. Nästan lite skönt att kunna stryka bland artisterna som slogs om platser på listan över årets bästa album.

När det uppföljande albumet ”Contra” kom var jag därmed föga förväntansfull. Det verkade få bra betyg, men det fick ju första med. Jag gav den dock en chans till slut,  jag minns att det var på flyget ned till Franska Rivieran av alla ställen. Jag fastnade direkt! Vilka otroliga melodier och samtidigt ganska udda produktion. Det fick mig direkt att tänka på Paul Simons ”Graceland”-platta, uppblandat med de mest märkliga rytmer och avbrytande stick. Jag lyssnade på den om och om igen tills jag säkert hört den 50 gånger på bara ett par veckor.

Det blev dags för bandet att spela på Medis och få vänner var lika övertygade som jag över bandets plötsliga storhet. Dock kunde jag ju räkna med min gode vän Joel, som lyckats fastna för bandet under sin turné med Miike Snow. Han hade ju såklart även gästlisteplats till både honom och mig, eftersom han råkar känna hela världen och lite till.

Scenen pryddes av tre kristallkronor i enighet med omslaget på debutplattan. Backdroppen var omslaget på senaste plattan. Sättningen bestod av ganska diskret trummis och basist, samt den väldigt karismatiske sångaren jämte den klaviaturspelande producenten. De körde nog alla låtar från senaste plattan, åtminstone kändes det så. Medis var totalt slutsålt och bokstavligen kokade. Svetten rann ikapp med den musikaliska glädjen som strålade från scenen. Drack fyra öl i bara farten för att över huvud taget kunna existera i lokalen.

Konserten var en fullträff och jag är fortfarande lika övertygad om bandets storhet. Ser fram emot vad de kommer att kunna uträtta i framtiden. Med en sådan känsla för popmelodier så kan det knappast slå fel.

Lyssna på ”Contra” här:

Vampire Weekend – Contra

Wha Happened? – Wilco på Cirkus

Claes och jag har mötts i många gemensamma intressen, men ett av de starkaste är kanske vår kärlek till Wilco. Det var därför jag ringde honom först av alla när jag såg att bandet skulle komma till stan. Vi köpte biljetter ganska omgående, vilket var tur för jag tror att konserten blev slutsåld kort därefter.

Vad jag kan komma ihåg har jag sett Wilco tre gånger tidigare. Första gången var på Lilla Vega i Köpenhamn. Joel drog med mig för att se dem på deras ”A Ghost Is Born”-turné. Jag hade några plattor sedan tidigare, men konserten förändrade mitt förhållande till dem för alltid. Hur kunde ett band som spelade till synes ”vanlig rockmusik” visa sig vara så bra? Förstod ganska snabbt att Wilco inte är vilket band som helst. Deras låtar har en tendens att belöna om och om igen ju mer man lyssnar på dem, något som verkligen inte är karakteristiskt för ”vanlig rock”. Hur som helst var jag kär efter första ögonkastet och har aldrig slutat sedan dess.

Andra gången jag såg dem var på ATP i England, då tillsammans med bland annat just Claes. Det var kanske just där vi förstod att vi besatt samma passion. Även denna konsert visade sig vara 5 av 5. Tredje gången var på Way Out West. Den här konserten var ganska trögstartad och kom inte riktigt igång förrän i andra halvan. Min recension av konserten finns återgiven här.

Nu var det alltså dags för fjärde gången (med reservation för att jag glömt någon gång jag sett dem). Vi hade sittplats på Cirkus, vilket faktiskt första gången för egen del om man bortser från Magnetic Fields-konserten där även golvet var fyllt med stolar. Jag gillar Cirkus, det är en riktigt bra konsertlokal. Det kändes som att våra platser var hur bra som helst och det var nog riktigt skönt att vi satt ned då bandet levererade 27 låtar på över två timmar. Dock blev det aldrig tråkigt för en sekund.

Vi fick låtar från alla plattor och nästan alla önskelåtar kom med. Till och med min önskan om ”Humming Bird” framfördes mot slutet. ”Via Chicago” och ”A shot in the arm” var ju stora hittar i vanlig ordning. ”Sky Blue Sky”-låtarna fungerade utmärkt, trots att skivan kan upplevas lite slätstruken. Det senaste albumet är ju smockfullt av fina stycken och man blev inte besviken av liveversionerna. Publiken fick sjunga ”Jesus, etc.”, vilket blev en vänligt fin stund.

Konserten var trots mina tidigare fantastiska upplevelser nog den bästa jag sett med Wilco. Så fulländad, så perfekt arrangerad och så extremt belönande. Det känns som att jag och Wilco kommer att hänga ihop livet ut. Jag kan inte tänka mig något som skulle kunna skada vårt förhållande i dagsläget. ’Till death do us part!

Wha Happened? – Lundakarnevalen 2010

I Lundakarnevalen 2006 var jag sektionschef för Karnevalstidningen och så uppe i smöret som bara var möjligt. Nu, fyra år senare, känns detta som evigheter sedan. Dock var det ju en självklarhet att åka ned och kolla på spektaklet. Den här gången helt utan ansvar men samtidigt med VIP-kort och torr strupe.

Ett par månader tidigare hade jag och min vapendragare tillika souschef 2006 Kalle Lundström värmt upp med dagen/kvällen för chefer från de senaste fem karnevalerna. Väldigt många ansikten man knappt sett på fyra år, de flesta var dock sig väldigt lika. Festen var en riktigt fin försmak inför den riktiga tillställningen i maj.

Jag åkte ned på torsdagskvällen och spenderade fredagen på Malmökontoret, en av fördelarna med att jobba på en så tillgänglig byrå som Grayling. Både jag och Kalle fastnade lite för länge på våra respektive kontor, men kom till slut iväg vid fem-tiden. I Lund var det ett jäkla ståhej, föga chockerande. Det blev till att köa i en lika lång som långsam kö på Stortorget, trots den förväntade VIP-behandlingen. Det hade nästan hunnit skymma när vi kom in på området.

Vi dundrade snabbt som ögat upp till VIP-loungen för lite mat och dryck. Efter väldigt många ”hej-det-var-längesen-hur-är-läget-med-dig”-möten gick vi ut för att se vad årets upplaga av Lundakarnevalen hade att erbjuda. Det var så tjockt med folk att vi inte riktigt orkade gå igenom alla smånöjen.

Vi försökte se lite av Rufus Wainwright, som jag tycker gör fantastisk musik. (Just som jag sitter och skriver detta börjar killens bästa låt att spelas på radio. Nästan lite läskigt!) Lundakarnevalen visade sig dock vara helt fel forum för denne väne pianoballadartist. Tusentals studenter ville ha mer fest än så. Vi gav upp ganska omgående och gick och såg Filmen istället. De senaste årens filmer har varit riktigt bra, men årets var tyvärr inget vidare. För att vara snäll kan jag väl säga att man hade lite för höga ambitioner.

Efter biotimmen blev det dags för Kabarén. Denna visade sig vara en riktigt hit, men många fina ordvitspoänger. Kvällen slutade uppe i VIP-avdelning tillsammans med gamla bekanta och en hel del tömda buteljer.

Lördagen började med att jag, Kalle, Madde och Jenny åkte in till Lund igen för att se Tåget. Vi såg det från Clemenstorget i år, vilket var helt ok. Det hela tog lite för lång tid, men många vagnar hade väl sina poänger. Jag och Kalle gick in på området, medan Jenny och Madde gick och åt. Vi träffade vår vän Nille från Tidningen -06, som i år var souschef för Radion. Fick komma in och hälsa på i årets Medieghetto, som nog hade karnevalens bästa utrymme. Solen stekte och livet var härligt. Tiden var dock knapp. Vi rusade in och tittade på Showen, som även den var en fullträff. Sedan blev det ut till Jenny och CG på Vildanden.

Det var dags att avsluta helgen ute på kära, kära Blekingska Nationen. Karnevalssittning med 20-talstema. Själv hade jag skaffat hatt, hängslen, slips och egentligen även en lösmustasch, men den ville inte riktigt fastna. Sittningen var lika trevlig som det alltid är på Lunds bästa nation och kvällen slutade i vanlig ordning någon gång efter att det ljusnat.

Summerat: Jag tyckte att vi fick alldeles för lite tid på karnevalsområdet, skulle gärna sett fler föreställningar och träffat fler folk. Men jag är glad över att man fick lite Blekingskatid samtidigt. Det kan man aldrig få för mycket av. Nästa karneval kommer jag ta ledigt fredag, stanna söndag och gå igenom alla nöjena ordentligt.

När jag höll Iggy Pop i handen

Det började dra ihop sig för festivalhelgens vikigaste konsert: Iggy & The Stooges på ATP. Jag hade tidigare sett honom både som Iggy Pop och som The Stooges, men aldrig tidigare som Iggy & The Stooges. Man visste ju att det skulle innebära i princip enbart Raw Power-låtar, vilket ju inte är det jobbigaste man kan tänka sig.

Vi hade kommit till festivalen samma eftermiddag och äntligen fått lite öl i strupen. Som barn på julafton samlades vi i den stora paviljonggallerian i Butlins, Minehead. Vi var i ganska god tid för att vara säkra på att inte missa något. Själv hade jag precis köpt en grymt snygg Stooges-tröja som jag tagit på mig, trots att jag vet hur töntigt det är att ha på sig tröjor med samma band som uppträder. Kvällen fick bli undantaget som bekräftar regeln.

Efter ett tag kom han ut. Vilket jubel! Killen är gammal som gatan, men ändå råsnygg och med energi som en femåring.  De hävde ur sig mängder av hits, som ”Search & Destroy”, ”Gimmie Danger”, ”1970” och ”Raw Power”. Det gick inte att motstå. Likt en tonårsversion av mig själv kastade jag mig in i moshpiten och hamnade ganska omgående bland gänget längst fram. Där kunde man stå ganska stilla trots det hårda trycket bakifrån. Iggy studsade runt framför oss och vi skrek och vevade med nävarna av lycka.

Efter ett tag hoppade han ned framför scenen. Alla längst fram blev som galna. Jag lyckades själv få känna på Iggys ganska slappa triceps och tänkte att ”Attans vad fint att jag fått röra vid Iggy Pop”. Iggy studsade upp igen och körde vidare med sin explosiva sång och dans. Snart hoppade han dock ned igen. Då hände det! Iggy ville ställa sig upp vid kravallstaketet längst fram och titta ut över publiken. Jag sträckte fram min hand. Han tog den och ställde sig upp. För att lyckas hålla balansen höll han min hand under hela de 30 sekunderna han stod där och sjöng. I en halv minut stod jag alltså och höll Iggy i handen. Kommer inte ihåg vilken låt det var som spelades, det kändes som att världen runt omkring stannade upp det där fina ögonblicket.

När Iggy tröttnat på att stå vid kravallstaketet hoppade han upp på scenen igen. En av de avslutande låtarna var en fantastisk version av ”Open up & bleed”. Bandet tackade publiken och gick av. Konserten var i sig den bästa på hela festivalen, men mitt och Iggys lilla ögonblick var ändå det som gjorde kvällen oförglömlig.

Wha Happened? – All Tomorrows Parties 2010

En helg i maj varje år åker vi till festivalen All Tomorrows Parties ute på den engelska sydvästra udden, vad den nu må heta. Det anordnas flertalet olika ATP-festivaler per år, men vi burkar alltid välja den som ligger ungefär andra helgen i maj. I år var det Simpsons-pappan Matt Groening som var kurator för festivalen och killen har ju onekligen tillräckligt bra musiksmak för att vi ska åka tio entusiaster i fjorton timmar enkel resa för att se spektaklet. Festivalen varade i tre dagar, det är lika bra att redogöra dem var för sig.

Fredag
Efter den långa, långa resan Stockholm-Skavsta-Stansted-London-Taunton-Minehead så hann vi precis kasta in våra väskor i våra lägenheter innan det var dags att se Built to spill. Hade sett dem på något tidigare ATP och nu spelade de i den stora paviljongen. De genomförde en helt ok spelning, men då man var lite färgad av reströtthet och alkoholbrist blev inte upplevelsen vidare minnesvärd.

En ordentlig uppvärmning senare var det dags för Iggy & The Stooges. Har alltid älskat att se Iggy och denna spelning var nog den bästa på hela festivalen. Får ägna ett eget inlägg till den lite senare. Efter Iggy såg vi lite Liars, men var mest sugna på lång efterfest i en av våra lägenheter. Detta genomfördes i vanlig ordning med besök och bravur.

Lördag
Vi genomförde den vanliga mödosamma marschen till livsmedelsbutiken och köpte så mycket dricka vi trodde skulle gå åt de resterande två dagarna (det tog i vanlig ordning slut samma dag). Därefter var det dags för det svenska hoppet – Hello Saferide – att underhålla indiepubliken. Annika gjorde ett mycket bra jobb och en ganska trött Andreas Matsson gav ändå konserten en liten extra boost.

Sedan blev det något helt annat. Det var dags för Boredoms. Hade aldrig hört dem innan denna spelning, men det var verkligen imponerande. Sju japanska trummisar med varsitt fett trumset på scen. De drar igång värsta bultande öset som kompas av en långhårig galning som skriker läten och slår på en hemmabyggd gitarrmaskin. Efter ett tag kommer en åttonde trummis inburen spelandes på ett trumset(!) genom publiken på en fet bår. Trummisen bärs hela vägen fram till scenen där han släpps av och ansluter övriga trummisar. Här passar återigen begreppet ”fett” väldigt bra.

Efter trumkavalkaden var det dags för Danielson. Jag hade inte sett honom sedan jag lärt mig att älska hans musik på riktigt, både genom 2006 års näst bästa platta ”Ships” och genom den finfina dokumentären ”Danielson – A Family Movie”. Tyvärr levde inte konserten alls upp till förväntningarna. De extremkristna fanatikerna var faktiskt ganska lama och oinspirerade. Synd, skulle man kanske kunna säga.

Lite mellanfest och sedan var det dags för superduon She & Him att uppträda. Spelningen var verkligen medioker, rak poprock utan ett enda höjt ögonbryn. Enda ljuspunkten var en M Ward-låt och det säger väl en hel del. Men efteråt var det dags för Residents. Som jag har längtat efter att få se denna spektakulära grupp! Även om de egentligen är bättre i teorin än i praktiken så har jag ändå gått och samlat på mig en ganska stabil liten samling av deras kanske 40 släppta album. Spelningen bestod av två musiker utklädda till någon blandning mellan skalbaggar och utomjordingar. En spelade gitarr och en spelade elektronik. Mitt emellan dem hade de byggt upp något slags vardagsrum där en sjukt läskig gubbe, med fet morgonrock och slips ned till golvet, underhöll genom att stundtals sjunga, stundtals väsa fram gamla countrylåtar. Sångaren höll mellan varje låt ett längre anförande om ”the mirror people”. Det hela var en väldigt stor upplevelse.

Natten avslutades med tre konserter. Först var det sönderhajpade XX som gjorde en ganska saggig insats. Därefter drog Anders med oss på James Chance, en gammal saxofonkung som gjorde en riktigt skön konsert. Slutligen var det dags att för första gången få se Animal Collective-stjärnan Panda Bear live. Lika bra som hans debutsoloplatta är, lika dålig var konserten. Nästan så man blev förbannad. Han stod still bakom nått slags Rhodes och spelade enbart nya låtar. Vi tog till efterfest resten av kvällen istället.

Söndag
Sista dagen och stor pepp! Lång förfest har blivit en söndagstradition i ATP-gänget och så blev det även i år. Första konserten var Joanna Molina, som jag såg andra halvan av. Hon gör väl hyfsat trevlig musik, men tycker att det gått lite inflation hajpade loop-artister. Vi gick därefter direkt ned för att återse vår käre gamle vän Daniel Johnston som stod och dreglade på största scenen. På tal om att vara bättre i teorin än i praktiken. Efter Daniel fick vi se lite Hope Sandoval, som kanske har världens vackraste sångröst men som inte längre gör lika bra musik som på Mazzy Star-tiden.

Direkt efter Hope var det dags för en av de stora höjdpunkterna: Spiritualized framför hela ”Ladies and gentlemen, we’re floating in space”. Jason är alltid bra live och det här var inget undantag. Det var närmre 30 personer på scen, inkluderat stråksektion och gospelkör. Jason i vanlig ordning med solglasögon och en gammal t-shirt. Spelningen var dock inte en av hans bästa. Dels blev hela det stora arrangemanget lite väl blaffig och dels tycker jag att det tappar lite charm när han hela tiden måste hålla låtvalet inom en utstakad bana. Då var det bättre när han spelade förra året. Då stod han upp istället, man kunde hela tiden bli överraskad av vilka låtar som skulle komma och det kom nån Spacemen 3-låt inblandad i låtlistan.

Slutligen var det dags för Joanna Newsom. Alla besökare började samtidigt förstå vilken ansamling av publik det skulle bli och startade en kö till lokalen. Kön sträckte sig långt genom hela konsertområdet och vi stod där väldigt länge innan vi kom in. Till slut var det dock dags. Joanna kom ut på scenen, satte sig vid sin stora harpa och spelade tillsammans med sitt kompband en helt fantastisk konsert. Utöver Iggy var det helt klart det bästa på festivalen. Vilket geni hon är! Dock var konserten väldigt kort och vi fick enbart en eller två låtar från hennes två första plattor.

Festivalen avslutades sedan men en riktigt stor brakfest hemma hos våra vänner från San Fransisco. Ett skolboksexempel av en ”röjarskiva”, med säkert 50 personer i en lägenhet som rymde max hälften. Upptäckte under denna fest den fantastiska låten ”North American Scum” med LCD Soundsystem, vilket har fått mig att ge denna grupp en ny chans i min bok.

Ett dygn i London, sedan hem. En fantastiskt fin helg. Kanske inte bästa line-up:en någonsin, men det är ändå en så bra upplevelse att det ibland inte spelar någon roll vem som spelar. Så länge alla bra människor är med går det inte att misslyckas!

Wha Happened?

I bland händer det mer i livet än man hinner kommunicera. I de fall är det lätt att kommunikationstiden får stryka på foten, vilket har varit fallet för mig och min kära blogg. Dock vill man ju inte lägga ned något som faktiskt har en stabil läsarkrets (även i inaktiva stunder) och jag tänkte därför använda lite sommartid till att återuppliva vad som somnat. Många konserter har setts, många fester upplevts och resor till fjärran länder har genomförts. Tänkte se tillbaka på våren med den fina repliken ”Wha happened?”, hämtad från den lika fina mokumentären ”A mighty wind”. Håll till godo.

Testbild för Sveriges Television 2

Ja, jag vet. Bloggen har legat död i flera veckor. Flera månader. Har liksom inte haft inspirationen. Men allt går i vågor. Just nu vill jag ta tag i det igen. Det har verkligen hänt sjuuuuukt mycket sedan sist. Men det kommer efter hand. Just nu vill jag bara hylla en enda sak: SVT2:s testbild!

Producenten för Sveriges Television 2:s testbild är ett geni! Han eller hon har slitit i årtionen med att försöka få folk att inte bara få en skarp TV-bild, utan även få oss att lyssna på extremt krävande men lika fantastiskt klassisk musik. Stundtals har ”moderna” saker som Jan Johansson smugit sig in och på vägen lyckats forma flera generationer av svenskar med det svenskaste man någon sin kan tänka sig. Idag kom jag hem och zappade igenom över tio kanaler. Efter att ha kommit över TV2:s testbildssändning blev valet dock aldrig svårt.

Den dagen som borgarna lyckas avgreglera testbilden på SVT 2, den dagen vet vi att det är dags att ge upp. Då har kapitalet tagit över den sista utposten. Den sista lufttillförseln som skiljer konst från underhållning. Det sista mobbade barnet som aldrig var lönsamt. Mina damer och herrar: Den dagen som Alliansen lyckas avreglera Publik Service och därmed testbilden på SVT 2 är allt hopp ute. Då kan vi sluta tro på en bättre värld och istället rösta för att få vars tusen spänn extra i månaden. Då är det viktigare att armbåga sig fram och inte längre tro på att vi kan göra något tillsammans. Må testbilden lysa som ett sista hopp i den nattsvarta högernatten.