1900-talets bästa album

GP

50. Gram Parsons – GP (1973)

Efter att han lämnat Flying Burrito Brothers och fått gjort lite gästspel i några småband som Byrds och Rolling Stones, fick han äntligen prånglat ut sin första fullängdare. Kungen av countryrock tar med sig Emmylou Harris och skapar stor musikhistoria.

 

 

Pet Sounds

49. Beach Boys – Pet Sounds (1966)

”Kan de där klåparna John och Paul göra det så kan minsann jag också göra det”, sa Brian Wilson och gjorde det också. Med västkustens finaste stämmor och melodiskapande i ryggen gick Beach Boys från strandraggare till legender.

 

 

Pornography

48. Cure – Pornography (1982)

Med ”Seventeen Seconds” och ”Faith” hade Cure utvecklats från sin ganska simpla och fina gitarrpop till att skapa ett extremt kalt och avskalat sound, med introverta texter och fantastiska låtar. Det hela landade perfekt när de så släppte ”Pornography”. Ett becksvart hål som man bara vill kasta sig ner i om och om igen.

 

 

Either/or

47. Elliott Smith – Either/or (1997)

Man måste vara jävligt deprimerad för att begå självmord genom att sticka en kniv i sitt eget hjärta. Men Elliott Smith lyckas omvandla sin smärta till otroligt vacker och gripande musik. Hans finaste stund återfinns på denna platta som han fick släppt strax innan han blev ”upptäckt” och fick påkostade produktioner.

 

 

Vauxhall and I

46. Morrissey – Vauxhall and I (1994)

Även om Mozz alltid skrivit Mozz-låtar så är ändå hans soloalbum, som börjar bli många till antalet, av väldigt varierande kvalitet. På ”Vauxhall and I” återfinns ett episkt sound med ett helt fantastiskt låtmaterial och Morrissey får mig att bli kär.

 

 

Rain Dogs

45. Tom Waits – Rain Dogs (1985)

De mest nedgångna delarna av centrala storstäder, sent in på småtimmarna, i de mörkaste och dystraste pubarna, med de skummaste typerna man kan tänka sig. Där spelas ”Rain Dogs”. Waits underbart hesa stämma får en att  rysa av förtjusning varje gång.

 

 

The Evil One

44. Roky Erickson – The Evil One (1981)

Efter 13th Floor Elevators kastades Roky Erickson in på mentalsjukhus i nästan fyra år. När han kom ut var han en helt ny person. Framför allt var han övertygad om att sprida historier om demoner och zombies. Och som han gjorde det! Hans solodebut innehåller så många hits att man skulle kunna driva en rockklubb med enbart denna plattan i skivspelaren.

 

 

Lola vs. The Powerman and the Money go-round, pt. 1

43. Kinks – Lola vs. The Powerman and the Money Go-round, pt. 1 (1970)

Det måste riktas ett tack till Wes Anderson som genom filmen Darjeeling Limited fick mig att återupptäcka Kinks. Mot slutet av sin existens skapade de helt fantastisk musik och når sin peak på detta ganska osammanhängande men fantastiska album.

 

 

Bridge Over Troubled Water

42. Simon & Garfunkel – Bridge Over Troubled Water (1970)

Man kan hävda att deras sista riktiga album var lite mer kommersiellt och inte lite ”äkta” som de tidigare. Men herregud vilka fantastiska låtar de kunde framföra! De var väl aldrig ett albumband, men avslutningen är en riktig fullträff.

 

 

Abbey Road

41. Beatles – Abbey Road (1969)

När inspelningen av ”Let it be” drog ut på tiden och de alla började bli mer än less på varandra, hade det varit förståeligt om beatlarna ignorrerat eller dödat varandra. Istället lirar de in en platta medans de väntar. Det visar väl inte så lite på deras storhet, när ett urhasplat tidsfördriv blir ett tidlöst album utan dess like.

 

 

Fleetwood Mac

40. Fleetwood Mac – Fleetwood Mac  (1975)

Alla tjatar alltid om ”White Light / White Heat” och så vidare, men låten ”Monday Morning” är kanske den bästa öppningslåten någonsin. Det självbetitlade mästerverket är sagan om hur Mick Fleetwood bildar en helt ny grupp med samma namn, genom att addera rockduon Buckingham-Nicks. Genialt drag, genial platta!

 

 

Armed Forces

39. Elvis Costello – Armed Forces (1979)

Om Elvis Presley är kungen av rock så är fan Elvis Costello kungen av pop (Michael Jackson får ursäkta). Efter att ha haft en fin liten pärla till debut och en lite för spretig uppföljare fixar han full pott med ”Armed Forses”. Det krävs ett geni för att skriva den simplaste popdängan. Elvis Costello har skrivit mängder av simpla popdängor och de flesta finns samlade just här.

 

 

The Head On The Door38. Cure – The Head On The Door (1985)

I och med lite trallvänliga singlar började man märka att Cure var sugna på att göra något med lite mer fart och… ja kanske inte glädje men i alla fall stuns i. Resultatet blev ”The head on the door” som har den där trevliga egenskapen av att lyckas skapa MTV- och dansgolvssuccéer med gravallvarliga och sjukt djupa låtar. En hitkavalkad med Robert Smith, innehavare av världens bästa sångröst, i sitt esse.

 

 

Willy and the Poor Boys37. Creedence Clearwater Revival – Willy and the Poor Boys (1969)

John Fogherty lägger sitt mörker på hyllan och med den renaste spelglädjen lirar CCR in sitt absolut finaste album. Dock kan sångaren inte hålla inne all den ilska han bär på, så han låter det hela rinna över i en av världens bästa protestsånger någonsin, ”Fortunate Son”. Med ett så hårt knytnäveslag kan det inte gå fel och albumet blev den perfekta avslutningen på världens bästa årtionde.

 

 

Gentlemen36. Afghan Whigs – Gentlemen (1993)

Det var på en riktigt sen efterfest på Småland Nation i Lund, hos nån kille jag aldrig träffat. Medan alla inblandade var fullt upptagna med att halsa absint, håna borgare, sluka eld och allt annat man brukade företa sig på dessa tillställningar, lade värden hela natten på att få mig att förstå storheten med Gentlemen. Han lyckades. Det blir VM i ångest när Greg Dullis falska röst skär igenom alla minnen av varenda misslyckat förhållande man nånsin haft.

 

 

The Times They Are A-Changin'35. Bob Dylan – The times they are a-changin’ (1964)

Efter att Dylan lyckats nå framgång med ”Freeweelin'” var det dags att möta upp de stora förväntingar som fans kan ha efter just en sådan framgång. Han hade lärt sig precis vad de ville höra, vilket var protestsånger från den störste protestsångaren. Han föredrog inte själv kategorin, ville egentligen bara vara en framgångsrik musiker. Men på något sätt lade sig alla toner och ord i helt perfekt följd och Dylan sa allt det alla andra sångare drömde om att kunna säga. Han har sagt att han själv bara kanaliserade låtar som kom till honom och i detta fall var han en oklanderlig mottagare. Det kan hävdas att plattan satte en hel värld i rörelse.

 

Horses34. Patti Smith – Horses (1975)

År 2007 ser jag och mina vänner Patti Smith på festivalen All Tomorrows Parties i England och det är förmodligen bland de bästa konserter jag någonsin sett. Vilken utstrålning och vilka låtar! Över 30 år tidigare spelade hon in sitt debutalbum och det faktum att hon aldrig blev bättre säger mycket mer om kvaliteten på albumet än om henne som artist. Världens coolaste tjej slår Van Morrisons Them på fingrarna genom att sno deras dunderhit ”Gloria” och göra den fem nivåer bättre.

 

 

Jazz på Svenska33. Jan Johansson – Jazz på Svenska (1963)

Det glöms nog lätt bort att Jan Johansson är Sveriges främste jazzmusiker. Jag ska inte utge mig för att ha stenhård koll på hela hans katalog, eller för den delen jazzen som helhet, men detta är något som går utöver genrer. Så långt in i den svenska själen att det gör ont. Redan första anslaget på pianot framkallar bilder av en gammal röd stuga i tallskogen eller av en bonde som i gryningen plöjer en åker. Det känns som soundtracket till ens barndom, även om man man aldrig tidigare hört det.

 

 

Do you know who you are?32. Texas Is The Reason – Do you know who you are? (1996)

Kidsen av idag har tagit över begreppet ”emo” och gjort det till en slags klädstil eller känslotillstånd. Nu är det inte meningen att låta gammal, men när jag växte upp var emo bara en musikstil sprungen ur hardcoren. Där regerade grupper som Jawbox, Embrace och Sunny Day Real Estate. Men finaste plattan från hela eran kom ändå från gruppen Texas Is The Reason. För hur skulle ett band som tar sitt namn från en Misfitsstrof och sin albumtitel från det sista John Lennon fick höra i livet kunna misslyckas?

 

Music From Big Pink31. Band – Music From Big Pink (1968)

Efter att ha suttit och jammat med en motorcykelskadad Dylan i nått år var det dags att stå på egna ben. Ronnie Hawkins hade fått lämnas åt sitt öde sedan länge och nu fick Robbie Robertson och gänget ge sig ut själva på isen för att se om den höll. Den höll! Några restlåtar från Basement Tapes-sessionerna fick kompletteras med i princip enkom rockklassiker. Ett mästerverk, helt enkelt.

 

 

The shape of punk to come30. Refused – The shape of punk to come (1998)

Dagen då den släpptes stod jag i princip och bankade på dörren i väntan på att CD-Bolaget i Trelleborg skulle öppna . När jag väl lagt vantarna på den blev det världens längsta kvartslånga bussresa hem till Skegrie innan jag fick in den i CD-spelaren. Jag gillade inte alls första spåret. Resten var helt perfekt. Det är rätt fantastiskt hur en skiva kan döda en hel rörelse, i det här fallet hardcorescenen i Sverige. Alla inblandade visste att nya Refusedplattan skulle bli något speciellt, men inte att den skulle bli så bra att resten inte tyckte det var lönt att fortsätta. Det var helt enkelt en omöjlighet att återigen skapa något som var lika bra. Själva Refused tyckte likadant och gjorde skivan till sin sista.

 

Stone Roses29. Stone Roses – Stone Roses (1989)

Det känns som att Stone Roses debutalbum förändrade världen. Egentligen kanske den inte gjorde det, men den lyckades på något sätt fungera som perfekt brygga mellan den brittiska popdominansens på 80-talet och brittpopen på 90-talet. Genom att blanda in lite dansrytmer och 60-talsinfluenser lyckades kaxiga Ian Brown och co göra ett av årtiondets absolut starkaste album. ”I wanna be adored” sjöng han och han fick sin vilja igenom.

 

 

Forever Changes28. Love – Forever Changes (1967)

Jag såg Arthur Lee på Roskilde en gång i tiden. Det var bra, men idag ångrar jag lite att jag inte tyckte det var ännu bättre. För jag tvekar inte på att det var det. Loves tredje släpp är ett mästerverk, en stor hyllning till kärlekssommaren och en kavalkad av dunderhits. Lee sjunger vackrare än någonsin och även om folk inte förstod storheten när skivan släpptes så känns det skönt att den fått så mycket större uppmärksamhet i efterhand.

 

 

OK Computer27. Radiohead – OK Computer (1997)

Att utnämna OK Computer till 1900-talets bästa album, som vissa idag väldigt enkelspåriga musiktidningar sysselsatt sig med, är ju att vara lite löjlig. Alla borde ju inse att det är 1900-talets 27:e bästa album. Men det är inte dåligt bara det. Radiohead har hela tiden varit kungar på att förnya sig själva. Efter ”The Bends” gjorde man saker lite mindre efter mallen och i andra ändan kom det ut en dundersuccé utan dess like. Men hypen sabbade aldrig denna vackra skapelse. Ledmotivet till ”Romeo + Juliet” är så hjärtskärande att man blir knäsvag och det lugna partiet i ”Paranoid Android” kan vara ett av de bästa enskilda låtpartier som någonsin gjorts.

 

Nevermind26. Nirvana – Nevermind (1991)

Det är ganska lätträknat hur många skivor som förändrade rockhistorien. Nevermind är en av dem. Det behöver ju inte alltid vara ett bra omdöme, men i det här fallet är det. Den kommersiella sleazerocken hade skjutit sig själv i skrevet och det behövdes nått nytt. Cobain hade det nya i sitt lilla blonda ”white trash”-huvud. Utöver det fantastiska låtmaterialet innehåller ju även skivan världens bästa mixade virveltrumma. Bara en sån sak!

 

 

Born in the USA25. Bruce Springsteen – Born in the USA (1984)

På något sätt blev det som att åka tillbaka 23 år i tiden när man i somras äntrade Ullevi för att bevittna Bossens och E Street Bands machtübernahme. Det finns nog ingen liveartist som kan jämföra sig med honom. Born in the USA blev något slags välförtjänt ledmotiv för arenarocken, med sjukt mycket vatten på virvelkaggen. Det extremt USA-kritiska titelspåret blev feltolkat av en viss amerikansk president, men måste idag ses som en av de bästa protestsångerna genom tiderna. Grym öppning på en grym skiva!

 

Kärlek & Uppror24. Ebba Grön – Kärlek & Uppror (1981)

Sveriges bästa band genom tiderna peakade med sin andra platta, där de lyckades hitta det perfekta mellantinget mellan den råa ilskan från debuten och den polerade ytan på avslutande albumet. Kärlek & Uppror är så vackert som bara klasskamp kan bli. Den känns som en storebror man har växt upp med. Oavsett vem man träffar i livet har man alltid honom kvar och kommer alltid att älska honom. Låten ”Hat & Blod”, som även inleder Ebba the Movie, har länge fått fungera som min syn på Stockholm. Hade jag bosatt mig i Rågsved så hade det kanske även varit sanning.

 

Rumours23. Fleetwood Mac – Rumours (1977)

Det perfekta soundet! Om man skulle producera en skiva i all evighet för att få det att låta så cleant som möjligt så skulle ändå Rumours vara ouppnåelig. Det krävs väl ett internt kaos, med två par i bandet och fett med triangeldramor, för att ytan ska kunna vara så perfekt. Varenda låt är legendarisk och även om Fleetwood Mac gjorde massor av bra musik under flera årtionden så är det här det peakar. – ”Rumours?” -”No, it’s all true” (se Flight of the Conchords för referens)

 

The Band22. Band – The Band (1969)

När det var dags för uppföljaren till ”Music from Big Pink” tog Robertson ett kraftigare tag om låtskrivandet och tog det skäggiga gänget upp till nya höjder. Som ett slags soundtrack till all amerikansk knegarkultur. Det går knappt att lyssna på plattan utan att den för tankarna till världens bästa musikfilm, ”The Last Waltz”. Om man inte förstår storheten med The Band efter den så kommer man nog aldrig att förstå musik. För The Band, som gjorde sitt största mästerverk i och med sitt andra och självbetitlade album, är definitionen av musik.

 

The sounds of silence21. Simon & Garfunkel – The sounds of silence (1966)

När duons första album inte gick så bra stack Paul Simon iväg på egen hand, skrev massa låtar och spelade in ”Paul Simon songbook”. Han förstod nog egentligen inte själv vilka fantastiska låtar han prånglade ur sig. Inte förrän han kom hem igen, återförenades med Art Garfunkel och spelade in det bästa av materialet. När det blev ordentlig produktion och stämsång blev allt perfekt och albumet räknas idag som den populära folkmusikens bibel.

 

 

The late great Townes van Zandt20. Townes van Zandt – The Late Great Townes van Zandt (1972)

Vissa röster har en förmåga att leta sig rakt in i hjärtat. Så är det med Townes van Zandt. Man lider och gråter till vartenda ord, men gör det gärna om och om igen. Hans fantastiska femårsperiod 1968-72 avslutades med denna kaxigt betitlade pärla, som egentligen mest är känd för att den innehåller låter ”Pancho & Lefty”. Willie Nelson och Merle Haggards version av låten är väl fortfarande mycket mer välkänd än vad (det bättre) originalet är. Men plattan innehåller rakt igenom fantastiska verk, med ”Sad Cinderella” som kronan på verket.

 

Waiting for the sun19. Doors – Waiting for the sun (1968)

Av nån anledning har Doors blivit det mest underskattade bandet i mina kretsar. Det är väl för att Jim Morrison lyckades bli tillräckligt stor rockmyt för att till och med tonårstjejer skulle avguda honom. Men herregud vilken magisk musik de skapade. Kombinationen av Morrisons otroliga röst (och hela hans uppenbarelse) med Ray Manzareks skönt psykadeliska orgelspel var lite ingångsporten till mitt 60-tal och står fortfarande som en hörnsten av musikhistorien. Även om första plattan brukar slentrianhyllas lite här och där, så är det på tredje plattan som hela konceptet lyfter till Himlen 2.0.

 

Desire18. Bob Dylan – Desire (1976)

Det hade egentligen varit förståeligt om Dylans karriär hade peakat under 60-talet och att han sedan bara fortsatt prånlga ut ”3 av 5”-plattor resten av livet, som väldigt många andra artister från den tiden. Men Dylan är inte som alla andra artister. När man trodde att han skulle gräva ned sig i en gubbrocksörja efter Planet Waves kommer plötsligt Blood on the Track från ingenstans (eller jo, från hans urusla äktenskap) och plötsligt var musiken fantastisk igen. Sen testar han för första gången skriva låtar ihop med en annan person, i det här fallet Jacques Levy, i samband med Rolling Thunder Revue och resultatet blev Desire. Plattan brukar ofta totalt oförtjänt förminskas till låten ”Hurricane”, vilket borde vara den åttonde dödssynden. Någon låt kunde kanske lämnats utanför, men annars är det svårt att inte älska detta mästerverk.

 

Axxess & ace17. Songs: Ohia – Axxess & Ace (1999)

Jason Molina gjorde i slutet av 90-talet och början på 2000-talet några riktigt fina plattor, men Axxess & Ace är en nivå över de andra. Så avskalad att det känns som att han sjunger i ens eget huvud. Det är nån slags extremmelankoli över låtarna, en slags ångest som slagit över i hopplöshet. Jag kan vara på bästa humör och ändå bli tårögt när jag hör öppningsspåret ”Hot black silk”. Eller för den delen den vemodigt fantastiska ”Love leaves it’s abusers”. Så nära, så vackert. Det gör ont och musik ska fan göra ont!

 

I see a darkness16. Bonnie ”Prince” Billy – I see a darkness (1999)

Allt Will Oldham lägger fingret på blir till guld. Nu är inte det helt och hållet sant, men den skäggige halvgalningen från amerikanska södern har en förmåga att skapa berörande musik om och om igen. Ibland går det upp, som i en hel del av både gamla Palace-prylar och senare plattor, och ibland går det ned. På I see a darkness går det ned. Som countrymånens mörka sida. Hans konsert på Roskilde 2003 var en av de tre bästa konserter jag någonsin sett. Bredvid svettiga hippies och högljudda tyska hårdrockare stod man hänförd och tårögd till den skäggige mannens nedstämda strofer. Oförglömligt. Precis som I see a darkness.

 

Disintegration15. Cure – Disintegration (1989)

Det finns några album som är så bra producerade att de når hela vägen dit de var ämnade att nå. Om man fick göra soundtracket till en vacker dröm så skulle målsättningen vara att det lät som Disintegration. Det är dock en mörk och otäck dröm, soundtracket till en glad dröm skulle nog kännas ganska meningslöst. Den vackra och mörka drömmen har ett sound av 80-tal och lyckas samtidigt låta totalt tidlös. Robert Smith sjunger som en gud och man vill nästan att han ska få vara gud. Efter att ha lyssnat igenom Disintegration ordentligt är man sig aldrig lik igen. Drömmen fastnar för livet. Det är lite som att bli frälst, antar jag. Fast av Robert Smith då.

 

Five leaves left14. Nick Drake – Five Leaves Left (1969)

Det är en söndageftermiddag på sensommaren, solen står riktigt lågt, fåglarna har tröttnat på att sjunga, i trädgården är allt förvuxet och övermoget, det är vindstilla, allt är tyst. Då är Five Leaves Left den enda skiva som kan beskriva den melankoliska känsla som uppstår. Den får mig att vilja flytta från stan, skaffa en hängmatta och ägna resten av mitt liv åt filosofiska tankegångar. Någonstans ute i den engelska landsbyggden bodde en pojke som lyckades med konstverkat att lyssna in sig på all relevant folkmusik, odla en extrem manodepressivitet och lägga ihop resultatet på ett album.  Nick Drake blev aldrig vidare stor innan han tog sitt liv. Synd att det tar världen så lång tid att förstå ett riktigt geni.

 

Walk among us13. Misfits – Walk Among Us (1982)

Glenn Danzig och hans hårdnackade skräckfilmsfanatiker till bandmedlemmar lyckas äntligen prångla ut ett album. Alla singlar och ep:s lämnas därhän och nu kommer ett helt nyskrivet album. Det låter äkta. Det är punk och det är skräckfilm, blandat i en härlig attitydyttring. Jag vet egentligen inte varför Glenn tappade den fantastiska melodikänsla han hade förr. De första Danzigplattorna var bra, men nu är det bara trist. Blir väl så med de flesta musiker antar jag. Misfits blev aldrig särskilt stora medan de existerade. Det var mest hemma i New Jersey och på lite småställen runt omkring som folk verkligen förstod. Efter att Glenn förlorade rättegången om namnet till basisten Jerry Only säljer de idag den chicka väskan ”Misfits” på Åhléns. Väldigt få vet vad det egentligen handlade om och väldigt få är de som någonsin kommer att ta till sig det fantastiska som en gång skapades.

 

In the aeroplane over the sea12. Neutral Milk Hotel – In the aeroplane over the sea (1998)

En handfull skivor får representera min tid i Lund och de första åren på Blekingska Nationens dansgolv. Neutral Milk Hotels milstolpe i indiehistorien är helt klart en av dem. Eller det är egentligen fel att reducera den till en musikstil. Jeff Magnum har lyckats peta in alla möjliga instument och kanske även århundradets bästa melodier i vad som egentligen borde tilltala alla som någonsin hört musik. Idag är han ute och försöker sampla världen i nått slags projekt som ingen förstår. Men det får han gärna göra, det skulle ändå inte gå att följa upp detta album. Det är helt enkelt för bra.

 

Hunky dory11. David Bowie – Hunky Dory (1971)

När vi någon gång i början av 2000-talet bestämde oss för att lista världens bästa låtar så höll jag ”Life on Mars” överst. Det kanske inte var ett originellt val, men musiklistning är inte heller till för att man ska försöka vara originell. Även om jag kanske inte idag hade hållit den allra överst så är den en fantastisk låt och den är bara en liten del av Bowies första riktiga mästerverk Hunky Dory. Glamrocken kickar igång på allvar och när plattan släpps anar nog världen inte vilken karriär denne androgyne superstjärna skulle komma att få. Den första nagellacksprydda knytnäven i det senare vunna slaget om 70-talet blir utdelad och världen är sig aldrig mer lik. Ch-ch-ch-ch-changes!

 

Townes van Zandt10. Townes van Zandt – Townes van Zandt (1969)

Efter inspelningen av sina album på 60- och 70-talet, som i pricip utgör hela hans karriär, satt Townes mest hemma på den öde gården och spillde ut sin själ med sina sex strängar. Han hade egentligen bara ett stort fan, hans färgade granne som satt på verandan och grät till de berörande texterna. Men innan dess bodde han i Houston och gjorde sitt bästa för att övertala skivbolaget att släppa hans album. Townes var så missnöjd med inspelningen av sin första platta, For the sake of the song, att han spelade in många av låtarna igen på senare album. För låtmaterialet var det definitivt inget fel på. Till sitt tredje och självbetitlade album tog han de tre bästa från debuten och fyllde upp resten med lika starkt material. Varje gång man lyssnar på den hittar man en ny textrad som säger allt om livet. Maken till röst får man leta efter. Det är som ett soundtrack till all amerikansk historia, samtidigt som det är så långt ifrån att ”slå sig på bröstet” man kan komma. Snarare en kniv i bröstet.

 

Velvet Underground & Nico9. Velvet Underground & Nico – Velvet Underground & Nico (1967)

Klart att Andy Warhol skulle skapa världens hippaste band, när han nu var världens hippaste person. Fast det visar väl på hans fingertoppskänsla att han valde just Velvet Undergound som sin nya produkt. Varför inte testa slänga in en mörkröstad europeisk modell i ett rockband som vill vara konstens spjutspets, men som samtidigt sjunger om sex, droger och socialrealism? Gott & Blandat blev mästerverket som ingen förstod. I alla fall inte på flera år, bortsett från en liten kulturelit i New York. Genom att blanda rock och avant-garde-konst lyckades bandet och popkonstgeniet på något sätt uppfinna punken tio år innan den kom på riktigt. Lou Reeds visar sin mästerlighet i att kunna skriva musik vars like ingen tidigare hört, samtidigt som han blandar upp det med perfekta popmelodier. Att han peakade på denna debutskiva säger ju absolut mer om skivans storhet än om Lou Reed som artist. Velvet Underground & Nico förändrade musikhistorien och antagligen världen också.

 

After the gold rush8. Neil Young – After The Gold Rush (1970)

Det var nog egentligen när jag först hörde Saint Etiennes cover på ”Only love can break your heart” som jag insåg storheten i After The Gold Rush. De gjorde en fantastisk cover som visade på den kvalitet som låten i sig besitter. När jag väl tog mig an skivan ordentligt insåg jag vad jag tidigare förbisett: Skivan är ett mästerverk. Neil Young har gjort många plattor som förtjänar fett med hyllningar, men ingen är egentligen i närheten av denna. Efter genombrottet med, förvisso fantastiska, Everybody Knows This Is Nowhere hängde Young med Crosby, Stills & Nash, där han fick leva ut sina rock n´roll-drömmar. Samtidigt kunde han hålla det lite mer avskalat på egen hand och resultatet blev perfekt. Det är egentligen en ganska enkel produktion. Det behövs inte mycket när man har låtar som de elva som återfinns på detta album.

 

Sgt. Pepper's lonely hearts club band7. Beatles – Sgt. Pepper’s Lonely Hears Club Band (1967)

Några plattor är så avgörande och innehåller så mycket historia att det känns som en omöjlighet att sammanfatta dess storhet i några korta rader. Men jag försöker. Beatles var världens största band. Plötsligt slutade de helt att turnera och alla trodde att de var på väg att splittras. Singeln med ”Penny Lane” och ”Strawberry Fields” släpptes ut för att lugna fans och samtidigt visa på bandet extrema kompetens. Så kom den äntligen. Plattan alla väntat på, soundtracket till The Summer of Love, övertagandet av konceptet psykaldelia. Det är svårt att föreställa sig idag, men alla hobbyproducenter världen över måste ha fått en chock när de hörde den för första gången. Var det ens möjligt att göra allt det där som George Martin lyckats göra i Abbey Road-studion? Får man verkligen lov att göra så många överdubbningar? Ja, det får man och det gjorde Martin/Beatles med oändlig framgång. Sorgligt nog dog managern Brian Epstein i en överdos efter inspelningen, man kan ju fråga sig hur den bandets utvecklingen fortsatt om det inte hänt. En sak är i alla fall säker: Hans sista ord kommer att ringa i all evighet!

 

The queen is dead6. Smiths – The Queen Is Dead (1986)

Vid vissa tillfällen i livet är Morrissey den viktigaste personen som någonsin levt och den ende som förstår exakt hur man känner sig. Att ha en talang kan man komma väldigt långt med. Men att kunna sjunga fantastiskt, skriva otrolig popmusik och till det sätta så poetiska texter att de berör den mest känslokalle aktiemäklaren på Wall Street, det är tre talanger som adderar upp till något större än livet. Och Morrissey är större än livet, samtidigt som han är livet. Men en sångare gör inte ett helt band (om man inte är Hamell On Trial). Man ska till exempel inte förringa Johnny Marrs fantastiska gitarrspel som är en större del av Smiths sound än vad han fått ära för. Summan av de talanger som utgjorde gruppen nådde sin peak på The Queen Is Dead. Musik, texter, produktion, tajming, rockmyt. Allt är perfekt och det är svårt att inte använda det ganska utslitna utrycket ”mästerverk” om 80-talets finaste.

 

The rise and fall of Ziggy Stardust and the spiders from mars5. David Bowie – The Rise and Fall of Ziggy Stardust and The Spiders From Mars (1972)

Jag upptäckte glamrocken genom den fantastiska filmen Velvet Goldmine, som jag gick och såg på bio när den hade premiär. När jag kom ut ville jag mest skaffa smink och en fet fjäderkrage, chockera värden och leva rockdrömmen från A till Ö. Filmen innehåll inte en enda Bowielåt, men jag visste ändå precis var jag skulle gräva för att hitta guldet. Förutom en första samling för att få lite överblick var Ziggy Stardust den första Bowieplattan jag köpte. Det måste vara den jämnaste skivan som någonsin gjort. Trots att man har sina favoriter är alla låtar hits. Utöver det blir man ju som ett barn på julafton när man tänker alla myter och delar av rockhistorien som ligger inbäddat i Bowie i allmänhet och i plattan i synnerhet. Han var ju lite av ett marknadsföringsgeni när han skapade sitt alterego och därmed även lyckades exportera sin musik till staterna. Och för att inte tala om vilken känsla för musik killen hade. När han ska följa upp detta fantasiska släpp redan året efter, vilket han gör med fantastiska Aladdin Sane, passar han på att producera tre plattor åt andra artister samtidigt. Resultatet? Raw Power, Transformer och All the young dudes. Godkänt?

 

Bringing it all back home4. Bob Dylan – Bringing it all back home (1965)

Ok, så Dylan var redan efter tre plattor världens största folksångare. Efter fylleplattan Another side of Bob Dylan var det dags att testa något nytt. Dylan ville också bli en popikon, precis som Beatles, så han skrapar ihop ett band och låter hela A-sidan på denna platta representera vad man brukar kalla ”When Dylan went electric”. Man kan fråga sig om det verkligen var så stor chock för fansen eller om man bara försökt överdriva det via diverse biografier. Men en sak var säker, det var att Dylan lade om kursen och det här var bryggan som även blev till hans absolut bästa album. Efter att han presenterat sitt nya sound på första sidan, lägger han till fyra av sina absolut bästa ”enbart-med-gitarr”-låtar på den andra, vilket egentligen borde tysta även den mest kritiske. Det är en explosion i krativitet och musikskapande, även om de två olika produktionerna i sig är ganska simpla. Bland det bästa som gjorts gällande kombination av lyrik och musik. Bara avslutningen, med en av hans bästa spår genom hela hans karriär ”It’s all over now, baby blue”, är nog för att ge honom topp-5-status i musikhistorien.

 

Revolver3. Beatles – Revolver (1966)

Den här plattan får på något sätt mig att tänka på sensommareftermiddagar på Vildanden i Lund. Det var väl i samband med en sådan tidpunkt som jag verkligen förstod att ingen lyckats göra bättre popmusik än Beatles. Jag har alltid gillat Beatles, men plötsligt en dag gick jag från att ”gilla” till att ”älska”. Det finns något speciellt med att erkänna att en platta från -66 är oövervinnelig på det sättet. Tänk då hur det var att uppleva den dagen då skivan släpptes för första gången. Gudarna från Liverpool hade visat med Rubber Soul att det var dags att ta täten i musikutvecklingen och producera musik på ett sätt som ingen tidigare hört det. Samarbetet Lennon/McCartney hade aldrig fungerat bättre om man ser till resultat och det bara regnade ut överväldigande material från de två musikernas stränginstrument. Samtidigt lyckas äntligen George Harrisson få till sitt komponerande och får med tre spår på plattan. Samantaget är magin total.

 

Static age2. Misfits – Static Age (1978/1997)

I New Jersey 1978  hade Glenn Danzig via singlar och ep:s lyckats prångla ut sin våldromantik på kanske världens vackraste och mest brutala sätt. När de bytte ett skivbolagsnamn mot lite studiotid tänkte han att det var lika bra att spela in allt det bästa som en egen fullängdare. Sagt och gjort, gänget drog av 14 av sina mest klockrena låtar och skapade historia. Fast ändå inte. Albumet släpptes aldrig eftersom ingen trodde på att ge ut redan känt material som ett nytt album. Verket fick ligga i arkivet ändå fram till 1995, när den kistformade boxen gavs ut och det mesta av inspelningen inkluderades. 1997 bestämde sig dock bolaget Caroline med Danzig i spetsen att det var dags att ge ut det som ett helt eget album och så blev det. Några av låtarna är helt nya versioner, till exempel låten ”She” där elgitarr har fått byta ut originalets elpiano, medan många andra spår i princip är identiska. Resultatet är utan tvekan den bästa punken som någonsin gjorts. Fantastiska melodier blandas med extrem attityd och texter om våld, sex och science fiction. Glenn sjunger fantastiskt. Det är kul att de även inkluderar låten ”Bullet” som Glenn skrev redan när han gick i high school. Antagligen den enda låten med något slags politiskt innehåll han nånsin gjort. Där utöver är det fantastiskt att man kan få ett album som innehåller ”Hybrid Moments”, ”Some Kinda Hate”, ”Angelfuck”, ”Last Caress”, ”She”, ”Attitude” och ”We are 138”. För att bara nämna några. Misfits är världens bästa band!

 

Born to run1. Bruce Springsteen – Born to run (1975)

Det här är världens bästa album! Det måste vara det absolut bästa sättet man kan börja ett stycke. Speciellt om man har extremt mycket att stå på när man säger det, som i det här fallet. Den sjukt ambitiöse New Jersey-rockaren hittar något speciellt på sin andra platta, men när så tredje kommer lyckas han kliva upp oändligt många nivåer då han kliver över hela musikhistorien. Öppningsspåret ”Tunder Road” är världens bästa öppningsspår och fortsättningen är världens bästa fortsättningen. Hans lyrik är perfekt. Känslan, anslaget, samspeltheten är perfekt. Allt, allt, allt är perfekt! E Street Band blommar ut ordentligt med Roy Bittan och Max Weinberg på tåget och lyckas skapa bättre gung än någon tidigare lyckats med. En egenskap som gör albumet så stort är Springsteens osjälviskhet. Även om det är han som är stjärnan, ingen tvekan om den saken, så låter han hela bandet utnyttjas till sin maximala potential. Clarence Clemons saxspel låter som sänt från himlen samtidigt som elgitarren ändå är ganska återhållen. Allt är genomtänkt in i minsta detalj utan att någonsin låta krystat. Att man nu för tiden gärna låter avslutningsspåret ”Jungleland” få lov att referera till Ravellis straffräddning i Rumänienmatchen -94, på grund av världens bästa fotbollskrönika, så gör ju inte det eftersmaken sämre på något sätt. Tvärtom så kan man bara sätta tillbaka vinylnålen till Tunder Road och ta det ett varv till. För världens bästa album kommer man aldrig att tröttna på. Det är det vackraste som någonsin skapats!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: