Way Out West 2010

Vi bestämde oss tidigt för att inte åka på Way Out West i år. Trötta på arrangemanget och inte särskilt imponerade av årets program. Men när det började dra ihop sig gick det inte riktigt att motstå. Tillräckligt bra artister för att ta sig till västkusten? Ja, självklart. Sagt och gjort, vårt tredje WOW var ett faktum.

Vi åkte tidigt till Göteborg på torsdagen. Var där redan på förmiddagen och kände att det var skönt att slippa stressa. Gick ut och drack lite öl längs Avenyn och kände att vi hade all tid i världen innan den efterlängtade spelningen med Villagers och The Tallest Man On Earth i Annedalskyrkan. Så fel vi hade. När vi kom dit vid nio var de knökfullt i kyrkan och minst lika många i kö utanför. Det blev till att vända igen och sikta på annan klubb. Vi valde JJ på Världskultursmuseet, ett band jag verkligen gillar men aldrig sett. På museet var det gott om plats, men vi kom snabbt fram till att det var upplagt för riktigt dålig musik under kvällen så vi gav oss ut på ännu ett äventyr. Vi började bli rätt många nu och regnet öste ned, så det var verkligen läge att välja klubb. Det blev Parken, där Field Music och Bear in Heaven skulle spela. Öppningsakten hade vi Spotifyat lite under dagen och gillat, men live var det riktigt vedervärdigt. Vi drack öl och väntade istället in huvudbandet.

Bear In Heaven

Betyg: 6 av 10

Jag lyssnade igenom deras skiva inför senaste årslistan och fastnade aldrig. Kommer knappt ihåg hur den lät. När de först gick upp på scen blev jag först inte heller särskilt imponerad av vad jag såg och hörde. Men efterhand växte det på en. Sångarens gälla röst i kombination av den märkliga ljudmassan som flöt ut genom högtalarna kändes efter hand riktigt trevlig och till slut var jag fast. Sedan var det bara en trevlig bonus att alla bandmedlemmar såg ut som att de var hämtade från nån mjukporrskriminalare från 70-talet. Kanske dags att börja odla mustasch snart?

Fredagen började med att vi aktivt valde att missa Jens Lekman. Han känns mer ointressant än någonsin just nu. Vi satte oss utanför på gräset istället. Hörde ”Maple Leaves” på håll, det fick räcka. Det var trevligt att sitta i gräset, vilket gjorde att vi även skippade Panda Bear. Han var ändå så kass på ATP i år, så det kunde han gott ha. Vi var ganska dåliga på att gå in, så vi missade sedan även Paul Weller. Han ska tydligen inte ha varit något vidare i vilket fall. Till slut tog vi dock steget och köade oss igenom insläppet, för att börja dagen med att se Wu-Tang Clan komma in på scenen. Det var rätt häftigt, även om musiken i sig blir ganska ointressant efter cirka en minut. Vi gick således snart därifrån och bort till Linnétältet.

Beach House

Betyg: 5 av 10

Första gången jag såg Beach House var på Debaser Slussen. Vi var nog 20 tappra i publiken och konserten var väldigt fin. Sedan släppte de sin andra platta (som förövrigt inte är lika bra som den Galaxie 500-osande debuten) och blev vad man kallar för ”hajpade”. Då kom de tillbaka till Slussen och skapade en kö långt över bron redan kl nio på kvällen. Den gången fick vi hoppa över deras spelning. Därför var det lite skönt att få se dem här istället. Nya skivan är bra och de gjorde låtarna rättvisa live. Orgelspelande sångerskan Victoria Legrand hade minsann piffat upp sig sedan sist och såg lite ut som en folkstjärna från 60-talet. Dock kändes det som att spelningen aldrig lyfte och efter ett tag blev man ganska uttråkad. Kanske hade gjort sig bättre sent på natten, den här gången kändes de mest som de stod på scen och gjorde sitt jobb.

Vi gick till öltältet, varifrån vi lyssnade och halv-tittade på The Soundtrack Of Our Lives som spelade tillsammans med Göteborgs Symfoniorkester. Det lät väl hyfsat trevligt, men tyvärr lite segt. Vet inte om orkestrar tillför så mycket i dessa sammanhang. Stannade i alla fall tills de spelade ”Instant Repeater ’99”, vilket var fint. Sedan skyndade jag mig själv bort till Linné igen.

Local Natives

Betyg: 9 av 10

Jag kom till andra halvan av konserten, vilket nog kan vara den enda anledningen till att inte ge dem full pott i betyg. Herregud vad bra det lät! Skivan må vara bra, men nu var det perfektion. Skägg och stämsång i all ära, men nu även med en riktigt poppig dynamik. När jag stod där och njöt kunde jag inte riktigt komma på vad man mer skulle kunna önska sig av en bra konsert. När man känner så vet man att det är riktigt bra!

The National

Betyg: 4 av 10

Det hela börjar klarna lite nu. När uppståndelsen lagt sig så är det ganska tydligt att detta band prånglade ur sig en fantastisk platta i och med ”Alligator”, sedan har de mest tuffat på med ganska få ljuspunkter och utan att egentligen imponera. Deras spelning på Mejeriet, första gången jag såg dem, var helt fantastisk. Så var inte fallet i Göteborg. Varken 2008 eller 2010. I år lät de riktigt trötta och stundtals faktiskt ganska dåliga. Sångaren har tagit sin image som missförstått fyllo till ännu en nivå och under konserten växlar han mellan sina två extremlägen: antingen mumla fram lite bittra textrader eller skrika falskt för allt vad han har. Några låtar framförs helt ok, medan de fullkomligt slaktar den fantastiska ”Mr. November”. Synd på ett band med så stor potential.

Iggy & The Stooges

Betyg: 8 av 10

Ok, man ska inte stirra sig blind på betyg. Iggy var såklart bäst på festivalen, inget snack. Men för egen del måste det tilläggas att jag såg honom i England i maj och det var då strået vassare. Lite mer intimt och lite mer intensivt. Med det sagt så var det en fantastisk konsert som den gamle skinn-och-ben-galningen levererade tillsammans med sina tidigare vapendragare. En konsert som öppnas med ”Raw Power”, ”Search & Destroy” och ”Gimmie Danger” i originaltappning kan ju bara vara fantastisk. Iggy tog upp en massa folk på scenen under en låt, vilket man kanske kunde vara utan. Bredvid en skock ”tokiga” gymnasiekids tappar han en hel del av sitt legendariska skimmer. Var dock glad att han tog med ”Open up and bleed” igen, en fantastisk låt. På en fantastisk konsert.

Jónsi

Betyg: 9 av 10

Om jag skulle få välja ut en enda konsert som varit 10 av 10 så skulle jag välja Sigur Rós på Roskilde 2006. Det var så mäktigt att jag fick sätta mig i gräset och gråta en stund efteråt. Kan låta pretentiöst, men likväl sanning. Deras spelning på Way Out West 2008 var fin den med, men inte lika överväldigande. Nu har sångaren Jónsi bestämt sig för att göra lite musik på egen hand. Skivan från i år är riktigt bra och det bådade gott för konserten. De var minst lika många som Sigur Rós på scen, så egentligen skilde det sig inte så mycket. En stor duk i bakgrunden som spelade upp lika dystra som vackra animerade filmer, mest med skog och fåglar som tema. Det tog en liten stund för bandet att känna sig bekväma och därmed få dynamiken till perfektion. Islänningen var uppenbart störd över ljudnivån från LCD Soundsystem, som de klantiga arrangörerna placeras samtidigt i schemat. Men det löste sig och perfektionen infann sig. Det är helt otroligt att han kan skapa så vacker musik. Han har gått och skrivit en ny ”Pop Song” som han kan avsluta med, som oväntat nog blev nästan lika mäktig. Jag gick från konserten helt tagen och börjar mer och mer förstå att denne musikskapare antagligen är en av de allra största i vår tid.

Nu var det dags för klubbhetsen att dra igång. Vi visste ju att det gällde att vara ute i god tid och det visade sig under hela helgen vara ett vinnande koncept. Vi skippade både M.I.A. och The xx, vilket inte gjorde något alls, för att kunna komma in på Sticky Fingers. Första bandet var Kleerups nya band Me And My Army. Det. Var. Riktigt. Riktigt. Dåligt. Sen blev det däremot en bättre akt.

Cymbals Eat Guitars

Betyg: 6 av 10

Utan att veta så mycket om det här bandet så hade jag deras platta som sjätte bästa album från 2009. Visste inte vad jag skulle förvänta mig av konserten, men det visade sig vara riktigt bra. Mycket taktbyten, mycket emo (i den gamla och riktiga bemärkelsen). Trodde att de skulle använda mycket mer pålägg än vad de gjorde, live var det rakt av gitarrock. De spelade låtarna från skivan man ville höra och vi var alla nöjda.

Lördagen började med ett band man ville se ganska tidigt och vi tog oss till området redan vid halv två-tiden.

The Drums

Betyg: 3 av 10

Tycker skivan är bra. Det var inte konserten. Dryga amerikaner som låtsas vara dryga britter. Tråkigt så det förslog. Vi orkade knapps stå kvar, tror vi gick innan det var slut.

Vi gick till öltältet och fick öronen sabbade av ett Shout Out Louds som skruvat upp PA:t till elva. Visst blir musik ofta bättre med högre volym, men den där nivån var ju mer som en tortyr.

Girls

Betyg: 4 av 10

Tycker att deras skiva är väldigt bra och jag tror de fick vara med på topp-10 på min lista över fjolårets bästa album. Live var det inte alls lika kul. De såg trötta ut. Det kanske de var, men det skiter ju jag som betalande konsertbesökare i. Även hitsen var besvikelser. Mot slutet genomförde de någon slags shoegazeparti som räddade upplevelsen något, men tyvärr levde det sammantagna inte alls upp till mina förväntningar.

Nu kom det en lång ölpaus samtidigt som solen värmde riktigt härligt. Vi satte oss i gräset utanför och det blev verkligen en riktigt ordentlig festivalkänsla, något man annars kan sakna på dessa innerstadsarrangemang. Missade tydligen Henrik Berggren som gästade Anna Ternheim på hennes Shoreline-cover. Aja.

Pavement

Betyg: 9 av 10

När vi åkte hem från ATP i maj och övernattade i London spelade de gamla lofi-kungarna i stan. Några av oss åkte dit, men jag orkade bara inte. Man är ganska sliten efter en sådan helg. Jag visste också redan då att jag skulle få se dem på WOW om jag nu bestämde mig för att åka. Det måste först av allt sägas att jag egentligen inte är en Pavement-kille. Jag har plattorna och så, spelar gärna ”Cut You Hair” om jag vänder plattor och har varit på några Malkmus-konserter i mina dagar. Men jag är samtidigt mycket mer en Dinosaur jr-kille. Hade väl ändå ganska stora förhoppningar om en bra konsert. Det visade sig vara mer än bra. Det såg ut som de inte åldrats en dag sedan mitten av 90-talet. Stephen Malkmus verkar ha den här egenskapen som Michael J Fox har. Inte Parkinsons, utan förmågan att inte åldras. Har förstått det som att bandet spelat väldigt många låtar under sina tidigare gig. Nu var de tvungna att hålla sig till de 45 minuterna. När man tar något som från början är bra och tar ut det bästa från det, ja då blir det ju… jättebra! Vilken kavalkad! Längesedan jag kände en sån glädje under en konsert, som när man var ung och fick se sitt favoritband för första gången på något sätt. Och om Pavement inte var mitt favoritband tidigare så ska jag nog överväga att låta dem få den placeringen. Just efter spelningen kändes det som att de var värde den.

Håkan Hellström

Betyg:  8 av 10

Alltså, det måste ju vara drömmen för staden Göteborg: Hemmasonen framför hela debutplattan inför en slutsåld slottsskog. Det är ju så att man själv blir västkustromantisk av bara tanken. Det var riktigt trångt, men vi lyckades få ganska bra platser trots allt. Bandet kommer ut och börjar jamma igång titelspåret med blås och  bongos. Håkan kommer in och glädjen hos publiken finner inga gränser. Här är han störst! Han verkar genuint lycklig och det blir ett sjuhelvetes gung när låter till slut kommer igång ordentligt. Spelningen drunknar bitvis i allsången. Och det är verkligen ett allsångstillfälle. Skansen må vara avundsjuka. Skivan är en fantastisk skiva och i vanliga fall gillar jag inte riktigt framföra-en-hel-skiva-konceptet. Det tar bort så mycket spänning från upplevelsen. Men här gör det verkligen ingenting. Första halvan blir såklart fantastisk, speciellt ”Ramlar” och hans allra bästa låt ”Nu kan du få mig så lätt”. Konsertens andra halva är också trevlig, om än lite mer sansad. När han ska göra extranummer är ju skivan slut. Då spelar han istället en låt som han aldrig tidigare spelat och lovar att aldrig spela igen. Kul grej. Helt ok låt. Jäkligt mäktig upplevelse, allt som allt.

Vi gick till bortre öltältet och på håll lyssnade lite på Broken Bells. Jag älskar verkligen The Shins, men det här projektet är kanske inte riktigt lika fantastiskt. Gillade dock det jag hörde. Det började bli dags för att ta sig till klubb och vi sprang förbi Chemical Brothers utan att stanna. Allt för att kommer in på Pusterviksbaren. Väl där spelade tydligen först någon som hette Daniel Nordgren. Det brydde vi oss inte så mycket om, uteserveringen var trevligare just då.

Shearwater

Betyg: 6 av 10

Såg dem på ATP för något år sedan och det var oväntat bra. Jag trodde inte jag gillade deras väg bort från Okkervil River, men tydligen gör jag det trots allt. Denna spelning började riktigt sent och man var väldigt mör vid det här laget. Allt som allt gjorde de en mycket fin spelning, men jag tror att tillfället var lite fel. Man ska inte lyssna på långsam och finstämd musik när man är väldigt trött. Dock tog sångaren i med sina teatraliska vrål några gånger, vilket gjorde att man i alla fall höll sig på banan. Om inte konserten var en perfekt upplevelse så fick den mig åtminstone att förstå hur bra deras senaste platta är. Har lyssnat på den konstant sedan jag kom hem och tänker inte sluta på ett tag.

Ok, en kort summering då: Jag måste nog säga att det var det bästa Way Out West än så länge. Inte för att det var de bästa konserterna, det var ganska lagom på den fronten och har varit mycket bättre förr. Det var stället framför allt två saker som gjorde helgen så bra: vår kunskap om hur man planerar kvällarna för att komma in där man vill, samt såklart alla fantastiska vänner som var på plats. Jag älskar er allesammans!

Annonser

4 svar to “Way Out West 2010”

  1. Madde Says:

    Love you too Pete!
    Tack för fin läsning. =)

  2. Andreas Says:

    Du förtjänar spö.

    MvH

    me and my army.

  3. Bill Granger Says:

    The top quality information on Related Home Page available

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: