När jag höll Iggy Pop i handen

Det började dra ihop sig för festivalhelgens vikigaste konsert: Iggy & The Stooges på ATP. Jag hade tidigare sett honom både som Iggy Pop och som The Stooges, men aldrig tidigare som Iggy & The Stooges. Man visste ju att det skulle innebära i princip enbart Raw Power-låtar, vilket ju inte är det jobbigaste man kan tänka sig.

Vi hade kommit till festivalen samma eftermiddag och äntligen fått lite öl i strupen. Som barn på julafton samlades vi i den stora paviljonggallerian i Butlins, Minehead. Vi var i ganska god tid för att vara säkra på att inte missa något. Själv hade jag precis köpt en grymt snygg Stooges-tröja som jag tagit på mig, trots att jag vet hur töntigt det är att ha på sig tröjor med samma band som uppträder. Kvällen fick bli undantaget som bekräftar regeln.

Efter ett tag kom han ut. Vilket jubel! Killen är gammal som gatan, men ändå råsnygg och med energi som en femåring.  De hävde ur sig mängder av hits, som ”Search & Destroy”, ”Gimmie Danger”, ”1970” och ”Raw Power”. Det gick inte att motstå. Likt en tonårsversion av mig själv kastade jag mig in i moshpiten och hamnade ganska omgående bland gänget längst fram. Där kunde man stå ganska stilla trots det hårda trycket bakifrån. Iggy studsade runt framför oss och vi skrek och vevade med nävarna av lycka.

Efter ett tag hoppade han ned framför scenen. Alla längst fram blev som galna. Jag lyckades själv få känna på Iggys ganska slappa triceps och tänkte att ”Attans vad fint att jag fått röra vid Iggy Pop”. Iggy studsade upp igen och körde vidare med sin explosiva sång och dans. Snart hoppade han dock ned igen. Då hände det! Iggy ville ställa sig upp vid kravallstaketet längst fram och titta ut över publiken. Jag sträckte fram min hand. Han tog den och ställde sig upp. För att lyckas hålla balansen höll han min hand under hela de 30 sekunderna han stod där och sjöng. I en halv minut stod jag alltså och höll Iggy i handen. Kommer inte ihåg vilken låt det var som spelades, det kändes som att världen runt omkring stannade upp det där fina ögonblicket.

När Iggy tröttnat på att stå vid kravallstaketet hoppade han upp på scenen igen. En av de avslutande låtarna var en fantastisk version av ”Open up & bleed”. Bandet tackade publiken och gick av. Konserten var i sig den bästa på hela festivalen, men mitt och Iggys lilla ögonblick var ändå det som gjorde kvällen oförglömlig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: