Wha Happened? – Wilco på Cirkus

Claes och jag har mötts i många gemensamma intressen, men ett av de starkaste är kanske vår kärlek till Wilco. Det var därför jag ringde honom först av alla när jag såg att bandet skulle komma till stan. Vi köpte biljetter ganska omgående, vilket var tur för jag tror att konserten blev slutsåld kort därefter.

Vad jag kan komma ihåg har jag sett Wilco tre gånger tidigare. Första gången var på Lilla Vega i Köpenhamn. Joel drog med mig för att se dem på deras ”A Ghost Is Born”-turné. Jag hade några plattor sedan tidigare, men konserten förändrade mitt förhållande till dem för alltid. Hur kunde ett band som spelade till synes ”vanlig rockmusik” visa sig vara så bra? Förstod ganska snabbt att Wilco inte är vilket band som helst. Deras låtar har en tendens att belöna om och om igen ju mer man lyssnar på dem, något som verkligen inte är karakteristiskt för ”vanlig rock”. Hur som helst var jag kär efter första ögonkastet och har aldrig slutat sedan dess.

Andra gången jag såg dem var på ATP i England, då tillsammans med bland annat just Claes. Det var kanske just där vi förstod att vi besatt samma passion. Även denna konsert visade sig vara 5 av 5. Tredje gången var på Way Out West. Den här konserten var ganska trögstartad och kom inte riktigt igång förrän i andra halvan. Min recension av konserten finns återgiven här.

Nu var det alltså dags för fjärde gången (med reservation för att jag glömt någon gång jag sett dem). Vi hade sittplats på Cirkus, vilket faktiskt första gången för egen del om man bortser från Magnetic Fields-konserten där även golvet var fyllt med stolar. Jag gillar Cirkus, det är en riktigt bra konsertlokal. Det kändes som att våra platser var hur bra som helst och det var nog riktigt skönt att vi satt ned då bandet levererade 27 låtar på över två timmar. Dock blev det aldrig tråkigt för en sekund.

Vi fick låtar från alla plattor och nästan alla önskelåtar kom med. Till och med min önskan om ”Humming Bird” framfördes mot slutet. ”Via Chicago” och ”A shot in the arm” var ju stora hittar i vanlig ordning. ”Sky Blue Sky”-låtarna fungerade utmärkt, trots att skivan kan upplevas lite slätstruken. Det senaste albumet är ju smockfullt av fina stycken och man blev inte besviken av liveversionerna. Publiken fick sjunga ”Jesus, etc.”, vilket blev en vänligt fin stund.

Konserten var trots mina tidigare fantastiska upplevelser nog den bästa jag sett med Wilco. Så fulländad, så perfekt arrangerad och så extremt belönande. Det känns som att jag och Wilco kommer att hänga ihop livet ut. Jag kan inte tänka mig något som skulle kunna skada vårt förhållande i dagsläget. ’Till death do us part!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: