Wha Happened? – All Tomorrows Parties 2010

En helg i maj varje år åker vi till festivalen All Tomorrows Parties ute på den engelska sydvästra udden, vad den nu må heta. Det anordnas flertalet olika ATP-festivaler per år, men vi burkar alltid välja den som ligger ungefär andra helgen i maj. I år var det Simpsons-pappan Matt Groening som var kurator för festivalen och killen har ju onekligen tillräckligt bra musiksmak för att vi ska åka tio entusiaster i fjorton timmar enkel resa för att se spektaklet. Festivalen varade i tre dagar, det är lika bra att redogöra dem var för sig.

Fredag
Efter den långa, långa resan Stockholm-Skavsta-Stansted-London-Taunton-Minehead så hann vi precis kasta in våra väskor i våra lägenheter innan det var dags att se Built to spill. Hade sett dem på något tidigare ATP och nu spelade de i den stora paviljongen. De genomförde en helt ok spelning, men då man var lite färgad av reströtthet och alkoholbrist blev inte upplevelsen vidare minnesvärd.

En ordentlig uppvärmning senare var det dags för Iggy & The Stooges. Har alltid älskat att se Iggy och denna spelning var nog den bästa på hela festivalen. Får ägna ett eget inlägg till den lite senare. Efter Iggy såg vi lite Liars, men var mest sugna på lång efterfest i en av våra lägenheter. Detta genomfördes i vanlig ordning med besök och bravur.

Lördag
Vi genomförde den vanliga mödosamma marschen till livsmedelsbutiken och köpte så mycket dricka vi trodde skulle gå åt de resterande två dagarna (det tog i vanlig ordning slut samma dag). Därefter var det dags för det svenska hoppet – Hello Saferide – att underhålla indiepubliken. Annika gjorde ett mycket bra jobb och en ganska trött Andreas Matsson gav ändå konserten en liten extra boost.

Sedan blev det något helt annat. Det var dags för Boredoms. Hade aldrig hört dem innan denna spelning, men det var verkligen imponerande. Sju japanska trummisar med varsitt fett trumset på scen. De drar igång värsta bultande öset som kompas av en långhårig galning som skriker läten och slår på en hemmabyggd gitarrmaskin. Efter ett tag kommer en åttonde trummis inburen spelandes på ett trumset(!) genom publiken på en fet bår. Trummisen bärs hela vägen fram till scenen där han släpps av och ansluter övriga trummisar. Här passar återigen begreppet ”fett” väldigt bra.

Efter trumkavalkaden var det dags för Danielson. Jag hade inte sett honom sedan jag lärt mig att älska hans musik på riktigt, både genom 2006 års näst bästa platta ”Ships” och genom den finfina dokumentären ”Danielson – A Family Movie”. Tyvärr levde inte konserten alls upp till förväntningarna. De extremkristna fanatikerna var faktiskt ganska lama och oinspirerade. Synd, skulle man kanske kunna säga.

Lite mellanfest och sedan var det dags för superduon She & Him att uppträda. Spelningen var verkligen medioker, rak poprock utan ett enda höjt ögonbryn. Enda ljuspunkten var en M Ward-låt och det säger väl en hel del. Men efteråt var det dags för Residents. Som jag har längtat efter att få se denna spektakulära grupp! Även om de egentligen är bättre i teorin än i praktiken så har jag ändå gått och samlat på mig en ganska stabil liten samling av deras kanske 40 släppta album. Spelningen bestod av två musiker utklädda till någon blandning mellan skalbaggar och utomjordingar. En spelade gitarr och en spelade elektronik. Mitt emellan dem hade de byggt upp något slags vardagsrum där en sjukt läskig gubbe, med fet morgonrock och slips ned till golvet, underhöll genom att stundtals sjunga, stundtals väsa fram gamla countrylåtar. Sångaren höll mellan varje låt ett längre anförande om ”the mirror people”. Det hela var en väldigt stor upplevelse.

Natten avslutades med tre konserter. Först var det sönderhajpade XX som gjorde en ganska saggig insats. Därefter drog Anders med oss på James Chance, en gammal saxofonkung som gjorde en riktigt skön konsert. Slutligen var det dags att för första gången få se Animal Collective-stjärnan Panda Bear live. Lika bra som hans debutsoloplatta är, lika dålig var konserten. Nästan så man blev förbannad. Han stod still bakom nått slags Rhodes och spelade enbart nya låtar. Vi tog till efterfest resten av kvällen istället.

Söndag
Sista dagen och stor pepp! Lång förfest har blivit en söndagstradition i ATP-gänget och så blev det även i år. Första konserten var Joanna Molina, som jag såg andra halvan av. Hon gör väl hyfsat trevlig musik, men tycker att det gått lite inflation hajpade loop-artister. Vi gick därefter direkt ned för att återse vår käre gamle vän Daniel Johnston som stod och dreglade på största scenen. På tal om att vara bättre i teorin än i praktiken. Efter Daniel fick vi se lite Hope Sandoval, som kanske har världens vackraste sångröst men som inte längre gör lika bra musik som på Mazzy Star-tiden.

Direkt efter Hope var det dags för en av de stora höjdpunkterna: Spiritualized framför hela ”Ladies and gentlemen, we’re floating in space”. Jason är alltid bra live och det här var inget undantag. Det var närmre 30 personer på scen, inkluderat stråksektion och gospelkör. Jason i vanlig ordning med solglasögon och en gammal t-shirt. Spelningen var dock inte en av hans bästa. Dels blev hela det stora arrangemanget lite väl blaffig och dels tycker jag att det tappar lite charm när han hela tiden måste hålla låtvalet inom en utstakad bana. Då var det bättre när han spelade förra året. Då stod han upp istället, man kunde hela tiden bli överraskad av vilka låtar som skulle komma och det kom nån Spacemen 3-låt inblandad i låtlistan.

Slutligen var det dags för Joanna Newsom. Alla besökare började samtidigt förstå vilken ansamling av publik det skulle bli och startade en kö till lokalen. Kön sträckte sig långt genom hela konsertområdet och vi stod där väldigt länge innan vi kom in. Till slut var det dock dags. Joanna kom ut på scenen, satte sig vid sin stora harpa och spelade tillsammans med sitt kompband en helt fantastisk konsert. Utöver Iggy var det helt klart det bästa på festivalen. Vilket geni hon är! Dock var konserten väldigt kort och vi fick enbart en eller två låtar från hennes två första plattor.

Festivalen avslutades sedan men en riktigt stor brakfest hemma hos våra vänner från San Fransisco. Ett skolboksexempel av en ”röjarskiva”, med säkert 50 personer i en lägenhet som rymde max hälften. Upptäckte under denna fest den fantastiska låten ”North American Scum” med LCD Soundsystem, vilket har fått mig att ge denna grupp en ny chans i min bok.

Ett dygn i London, sedan hem. En fantastiskt fin helg. Kanske inte bästa line-up:en någonsin, men det är ändå en så bra upplevelse att det ibland inte spelar någon roll vem som spelar. Så länge alla bra människor är med går det inte att misslyckas!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: