Fleetwood Mac i Globen

Fleetwood Mac i Globen

Så var det äntligen dags att få se dem! Man har vid det här laget bockat av de flesta av sina hjältar i konsertväg, åtminstone de som ännu lever. De senaste åren har handlat mycket om Fleetwood Mac för egen del och var det då inte alldeles perfekt tajming när de bestämde sig för att återförena nästan hela originaluppsättningen från mitten av 70-talet för en världsturné?

Man har väl nått en speciell punkt i livet när man går på samma konserter som ens föräldrar. Dock en ganska rolig punkt. I fredags rullade päronen in med tåget och efter en promenad på Djurgården på dagen bestod lördag kvällen i tre delar: Käk på Bara Vi på Skånegatan (det var gott och trevligt, mer behövs inte sägas), Fleetwood Mac i Globen (se nedan) samt en inspelad kvalmatch mellan Danmark och Sverige (se tidigare inlägg).

Efter att ha mött upp med Joel, som kom inrusande mellan sina två gig med Bob Hund på Medis, så fick vi våra perfekta platser. Satt ju på sekunden som biljetterna släpptes på Ticknet och bokade, vilket gav resultat. Efter en halv öl kom bandet in. Hade koll på att de öppnat med ”Monday Morning” i Köpenhamn och blev extremt nöjd med att de valde att göra detsamma i Stockholm. Det är ju antagligen världens bästa öppningslåt, såväl på skiva som live. Dock var ljudet väldigt mycket högre än vad jag gissat och jag fick springa och köpa öronproppar till de äldre. Konserten fortsatte i gott tempo. Stevie Nicks är världens coolaste person alla kategorier. Hennes röst lät fantastiskt, men det måste påpekas att hon inte nådde upp i alla de toner hon en gång gjort. Till exempel blev kanske inte ”Dreams” tilldelad en helt perfekt refräng, men det var ändå trevligt. Lindsay Buckingham var lite töntigt gammal för att tro sig vara 20 bast, Mick Fleetwood såg ut (och betedde sig som) en gammal dansk fyllegubbe och John McVie var riktigt skönt anonym på scen.

Lindsey Buckingham i GlobenEfter en tre-fyra låtar kändes det lite som att bandet tappade momentum och gick lite på tomgång. Detta fick bland andra hittarna ”Second hand news” och ”Never going back again” lida lite för, även om det var ganska trevligt att höra dem live trots allt. Det lite sega och trista partiet kulminerade i ”Storm” som inte tillförde mycket mer än en ganska snygg ljusshow på deras medhavda, rörliga paneler i taket. Men efter denna låt vände allt. De två kommande ”Say you love me” och ”Gold dust woman” lät kanske bäst på hela spelningen och då ska man ha i åtanke att bra ljud och Globen inte brukar hänga ihop. Första setet avslutades på ett strålande sätt med ”Go your own way”, helt fantastiskt!

Första extranumret ”World turning” var inte bara trevligt, det förde även med sig världens märkligaste trumsolo av Mr. Fleetwood. Medan han bankade på allt vad han hade, skrek han på nån märklig gibberish uppblandat med engelska. Ingen fattade nånting, men publiken älskade det ändå och hängde med i alla nonsensläten han hittade på. Efter ett tag kom bandet ut och avslutade låten. Låten därefter var ingen mindre än ”Don’t stop” och det var ju bara löjligt bra. Sista numret blev den lite oväntade ”Silver Springs”, B-sidan till ”Go your own way”. Den levererade!

Konserten var, trots en liten svacka i mitten, en riktigt fin upplevelse. Kvällpressjournlister som inte förstår sig på riktig musik har inte på dessa spelningar att göra. Fleetwood Mac är, fortfarande efter lördagen, ett av världens bästa band!

Fleetwood Mac

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: