Going Way Out West

Till helgen är det återigen dags att bege sig till Sveriges framstjärt Götlaborg för besöka ersättaren till alla former av sociala festivaler, nämligen Way Out West. Förra året bjöd på helt fantastiska konserter, där Fleet Foxes, Neil Young, Broder Daniel, Sigur Rós och Ikons är värda att nämna i den ordningen. Dock var jag inte särskilt imponerad av själva festen. Inte nog med att man inte fick dricka öl på området, inne i de avlägsna ölfållorna sålde de enbart mellanöl till ockerpris. Resultatet blev att man fick ta tag i fyllan någon gång framåt småtimmarna, vilket gör att man peakar vid gryningen, är astrött dagen efter och så vidare. Vi sa nog efter förra årets festival att ”det var ju fantastiska konserter, men nästa år skippar vi nog den här tillställningen”. ”Om de inte bokar riktigt bra grejor igen det vill säga”. Gissa om de bokade bra grejor?

Spelschemat ser ut att göra det ännu svårare att få ihop ens den mildaste salongsberusning, för jäklar vad många grejor jag vill se. Dock tänkte jag fokusera detta blogginlägg på mina fem största förväntningar (utan någon inbördes ordning). Det här blir det viktiga i helgen:

 

The Morning Benders

 

 1. The Morning Benders

 

 

Ja, nu var det ju ingen inbördes rangordning, men Morning Benders är ändå kanske det band jag längtat allra mest efter att få se om man får räkna alla band som existerar. Jag var nog ensam i Sverige om att hålla deras platta som förra årets näst bästa (efter Fleet Foxes), eller ens ha lyssnat på dem, men döm av min förvåning när fascisterna på Luger smackade upp dem på artistlistan. De kommer att spela på Pustervik och jag kommer att hänga på låset för att kunna på äkta tonårsmanér darra och fnittra av förväntan innan konserten. Om det är lika bra live som på platta så kommer det vara helgens bästa spelning. Deras kalifornienpop kommer att bli den perfekta avslutningen på min sommar.

Låttips: ”Crosseyed”

 

Band of Horses

 

 

 2. Band of Horses

 

 

Jag utnämner härmed mig till världens största Band of Horses-fan. Oavsett vilken bloggläsare som sett dem fler gånger, har hånglat med Ben Bridwell eller byggt ett altare hemma så är jag nog ensam om att ha lagt över 100 papp för en enda konsert. (På Medis förra våren, missade skriva kontrakt på en lägenhet, etc. Det är en lång historia). Nu har jag hört att den skäggige sångaren bytt hela bandet, vilket låter lite trist, men när jag tänker efter så hade han nog gjort det även sist jag såg honom. Och då var det ändå fantastiskt. Det kommer det att bli nu med.

Låttips: ”Funeral”

 

My Bloody Valentine

 

 3. My Bloody Valentine

 

 

Vissa återföreningar är lite mer krystade än andra. Den här återföreningen kan man ju bara bli glad över. Jag har nog initialt inte några jätteförväntningar, men jag vet ju att jag kommer att bli som ett barn på julafton när de drar igång gamla hits på högsta volym. Det känns som att man skulle ha respekt för Kevin Sheilds om han så gjorde ett soundtrack till Disneyklubben. Han är en legend efter bara två skivor (eller egentligen hade det räckt med Loveless för att han skulle uppnå den statusen). Jag längtar, tillsammans med mina gjutna öronproppar.

Låttips: ”Only Shallow”

 

Wilco

 

 

 4. Wilco

 

 

Jag har sett Wilco två gånger tidigare och båda gångerna har varit 5 av 5. Första gången på Lilla Vega i Köpenhamn. Joel drog med mig på ”A Ghost is Born”-turnén som passerade där. Det var helt fantastiskt. 5 av 5. Andra gången var på ATP vs The Fans i England. På den festivalen var Patti Smith bäst. Efter det var Wilco bäst. 5 av 5. Nu förväntar jag mig alltså nån slags tredje gången gillt. 6 av 5 kanske?

Låttipps: ”A shot in the arm”

 

Bon Iver

 

 5. Bon Iver

 

 

Tyckte att hypen blev lite väl stor i vintras. Ja, skivan är verkligen jättebra, men det här jäkla ramaskriet tar ju död på den bäste. Se bara på Glasvegas. Men ok, nu har pöbeln siktat in sig på nya offer och kvar finns en artist som mycket väl skulle kunna göra en helt fantastisk konsert. Av vad man hört från dem som sett honom så verkar livekonserterna vara något utöver det vanliga. Jag tror inte att en utomhusfestival gör honom rättvisa men jag är ändå spänd av förväntan. Om det blir som min nyfunna vän Joe från San Francisco beskrev det så blir det kanske en näst inpå religiös upplevelse. Vi får väl se.

Låttips: ”Skinny Love”

 

Sen kommer jag även att försöka se (i kronologisk orning): St. Vincent, Vivian Girls, Beirut, Antony & The Johnsons, Glasvegas, Patrick Wolf, Calexico, Dead Prez, Lily Allen och till sista antingen Loosegoats eller David Sandström. Man missar några fantastiska akter, till exempel Andrew Bird, men lite spill får man alltid räkna med.

Jag återkommer med recensioner efter helgen.

Annonser

4 svar to “Going Way Out West”

  1. Niklas Says:

    Nu är det pepp! Köpte just tågbiljetter och är uppe nångång på kvällskvisten på torsdagen. Vi får se till att mötas upp då!

    • meetthepete Says:

      Absolut, Nicke! Jag är nog mest sugen på att se St. Vincent på Parken. Vad tror du om det? Är stället ett stort ställe? Pallar varken köa eller vara där astidigt. Ska först träffa syrran i Torslanda. Sen kör vi!

  2. Sofia Says:

    Framstjärten är den bästa stjärten! Det gör förresten inget om du har svininfluensan Pedro. Jag kan ta din biljett i sådana fall!

    Kjamiz

    • meetthepete Says:

      Tack för att du ställer upp, Fia! Verkligen snällt. Jag tror nog dock att det ska gå att se konsert i Götet oavsett. Jag menar, lite svininfluensa har väl ingen dött av. Eller kanske några.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: