1900-talets bästa album – Del 6

The rise and fall of Ziggy Stardust and the spiders from mars5. David Bowie – The Rise and Fall of Ziggy Stardust and The Spiders From Mars (1972)

Jag upptäckte glamrocken genom den fantastiska filmen Velvet Goldmine, som jag gick och såg på bio när den hade premiär. När jag kom ut ville jag mest skaffa smink och en fet fjäderkrage, chockera värden och leva rockdrömmen från A till Ö. Filmen innehåll inte en enda Bowielåt, men jag visste ändå precis var jag skulle gräva för att hitta guldet. Förutom en första samling för att få lite överblick var Ziggy Stardust den första Bowieplattan jag köpte. Det måste vara den jämnaste skivan som någonsin gjort. Trots att man har sina favoriter är alla låtar hits. Utöver det blir man ju som ett barn på julafton när man tänker alla myter och delar av rockhistorien som ligger inbäddat i Bowie i allmänhet och i plattan i synnerhet. Han var ju lite av ett marknadsföringsgeni när han skapade sitt alterego och därmed även lyckades exportera sin musik till staterna. Och för att inte tala om vilken känsla för musik killen hade. När han ska följa upp detta fantasiska släpp redan året efter, vilket han gör med fantastiska Aladdin Sane, passar han på att producera tre plattor åt andra artister samtidigt. Resultatet? Raw Power, Transformer och All the young dudes. Godkänt?

 

Bringing it all back home4. Bob Dylan – Bringing it all back home (1965)

Ok, så Dylan var redan efter tre plattor världens största folksångare. Efter fylleplattan Another side of Bob Dylan var det dags att testa något nytt. Dylan ville också bli en popikon, precis som Beatles, så han skrapar ihop ett band och låter hela A-sidan på denna platta representera vad man brukar kalla ”When Dylan went electric”. Man kan fråga sig om det verkligen var så stor chock för fansen eller om man bara försökt överdriva det via diverse biografier. Men en sak var säker, det var att Dylan lade om kursen och det här var bryggan som även blev till hans absolut bästa album. Efter att han presenterat sitt nya sound på första sidan, lägger han till fyra av sina absolut bästa ”enbart-med-gitarr”-låtar på den andra, vilket egentligen borde tysta även den mest kritiske. Det är en explosion i krativitet och musikskapande, även om de två olika produktionerna i sig är ganska simpla. Bland det bästa som gjorts gällande kombination av lyrik och musik. Bara avslutningen, med en av hans bästa spår genom hela hans karriär ”It’s all over now, baby blue”, är nog för att ge honom topp-5-status i musikhistorien.

 

Revolver3. Beatles – Revolver (1966)

Den här plattan får på något sätt mig att tänka på sensommareftermiddagar på Vildanden i Lund. Det var väl i samband med en sådan tidpunkt som jag verkligen förstod att ingen lyckats göra bättre popmusik än Beatles. Jag har alltid gillat Beatles, men plötsligt en dag gick jag från att ”gilla” till att ”älska”. Det finns något speciellt med att erkänna att en platta från -66 är oövervinnelig på det sättet. Tänk då hur det var att uppleva den dagen då skivan släpptes för första gången. Gudarna från Liverpool hade visat med Rubber Soul att det var dags att ta täten i musikutvecklingen och producera musik på ett sätt som ingen tidigare hört det. Samarbetet Lennon/McCartney hade aldrig fungerat bättre om man ser till resultat och det bara regnade ut överväldigande material från de två musikernas stränginstrument. Samtidigt lyckas äntligen George Harrisson få till sitt komponerande och får med tre spår på plattan. Samantaget är magin total.

 

Static age2. Misfits – Static Age (1978/1997)

I New Jersey 1978  hade Glenn Danzig via singlar och ep:s lyckats prångla ut sin våldromantik på kanske världens vackraste och mest brutala sätt. När de bytte ett skivbolagsnamn mot lite studiotid tänkte han att det var lika bra att spela in allt det bästa som en egen fullängdare. Sagt och gjort, gänget drog av 14 av sina mest klockrena låtar och skapade historia. Fast ändå inte. Albumet släpptes aldrig eftersom ingen trodde på att ge ut redan känt material som ett nytt album. Verket fick ligga i arkivet ändå fram till 1995, när den kistformade boxen gavs ut och det mesta av inspelningen inkluderades. 1997 bestämde sig dock bolaget Caroline med Danzig i spetsen att det var dags att ge ut det som ett helt eget album och så blev det. Några av låtarna är helt nya versioner, till exempel låten ”She” där elgitarr har fått byta ut originalets elpiano, medan många andra spår i princip är identiska. Resultatet är utan tvekan den bästa punken som någonsin gjorts. Fantastiska melodier blandas med extrem attityd och texter om våld, sex och science fiction. Glenn sjunger fantastiskt. Det är kul att de även inkluderar låten ”Bullet” som Glenn skrev redan när han gick i high school. Antagligen den enda låten med något slags politiskt innehåll han nånsin gjort. Där utöver är det fantastiskt att man kan få ett album som innehåller ”Hybrid Moments”, ”Some Kinda Hate”, ”Angelfuck”, ”Last Caress”, ”She”, ”Attitude” och ”We are 138”. För att bara nämna några. Misfits är världens bästa band!

 

Born to run1. Bruce Springsteen – Born to run (1975)

Det här är världens bästa album! Det måste vara det absolut bästa sättet man kan börja ett stycke. Speciellt om man har extremt mycket att stå på när man säger det, som i det här fallet. Den sjukt ambitiöse New Jersey-rockaren hittar något speciellt på sin andra platta, men när så tredje kommer lyckas han kliva upp oändligt många nivåer då han kliver över hela musikhistorien. Öppningsspåret ”Tunder Road” är världens bästa öppningsspår och fortsättningen är världens bästa fortsättningen. Hans lyrik är perfekt. Känslan, anslaget, samspeltheten är perfekt. Allt, allt, allt är perfekt! E Street Band blommar ut ordentligt med Roy Bittan och Max Weinberg på tåget och lyckas skapa bättre gung än någon tidigare lyckats med. En egenskap som gör albumet så stort är Springsteens osjälviskhet. Även om det är han som är stjärnan, ingen tvekan om den saken, så låter han hela bandet utnyttjas till sin maximala potential. Clarence Clemons saxspel låter som sänt från himlen samtidigt som elgitarren ändå är ganska återhållen. Allt är genomtänkt in i minsta detalj utan att någonsin låta krystat. Att man nu för tiden gärna låter avslutningsspåret ”Jungleland” få lov att referera till Ravellis straffräddning i Rumänienmatchen -94, på grund av världens bästa fotbollskrönika, så gör ju inte det eftersmaken sämre på något sätt. Tvärtom så kan man bara sätta tillbaka vinylnålen till Tunder Road och ta det ett varv till. För världens bästa album kommer man aldrig att tröttna på. Det är det vackraste som någonsin skapats!

Annonser

Ett svar to “1900-talets bästa album – Del 6”

  1. Cpn's New Credit File3 Says:

    Hi there, simply become aware of your blog through Google, and found that it’s truly informative. I’m going to be careful for brussels. I will be grateful if you happen to proceed this in future. A lot of other people will be benefited out of your writing. Cheers!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: