1900-talets bästa album – Del 5

Townes van Zandt10. Townes van Zandt – Townes van Zandt (1969)

Efter inspelningen av sina album på 60- och 70-talet, som i pricip utgör hela hans karriär, satt Townes mest hemma på den öde gården och spillde ut sin själ med sina sex strängar. Han hade egentligen bara ett stort fan, hans färgade granne som satt på verandan och grät till de berörande texterna. Men innan dess bodde han i Houston och gjorde sitt bästa för att övertala skivbolaget att släppa hans album. Townes var så missnöjd med inspelningen av sin första platta, For the sake of the song, att han spelade in många av låtarna igen på senare album. För låtmaterialet var det definitivt inget fel på. Till sitt tredje och självbetitlade album tog han de tre bästa från debuten och fyllde upp resten med lika starkt material. Varje gång man lyssnar på den hittar man en ny textrad som säger allt om livet. Maken till röst får man leta efter. Det är som ett soundtrack till all amerikansk historia, samtidigt som det är så långt ifrån att ”slå sig på bröstet” man kan komma. Snarare en kniv i bröstet.

 

Velvet Underground & Nico9. Velvet Underground & Nico – Velvet Underground & Nico (1967)

Klart att Andy Warhol skulle skapa världens hippaste band, när han nu var världens hippaste person. Fast det visar väl på hans fingertoppskänsla att han valde just Velvet Undergound som sin nya produkt. Varför inte testa slänga in en mörkröstad europeisk modell i ett rockband som vill vara konstens spjutspets, men som samtidigt sjunger om sex, droger och socialrealism? Gott & Blandat blev mästerverket som ingen förstod. I alla fall inte på flera år, bortsett från en liten kulturelit i New York. Genom att blanda rock och avant-garde-konst lyckades bandet och popkonstgeniet på något sätt uppfinna punken tio år innan den kom på riktigt. Lou Reeds visar sin mästerlighet i att kunna skriva musik vars like ingen tidigare hört, samtidigt som han blandar upp det med perfekta popmelodier. Att han peakade på denna debutskiva säger ju absolut mer om skivans storhet än om Lou Reed som artist. Velvet Underground & Nico förändrade musikhistorien och antagligen världen också.

 

After the gold rush8. Neil Young – After The Gold Rush (1970)

Det var nog egentligen när jag först hörde Saint Etiennes cover på ”Only love can break your heart” som jag insåg storheten i After The Gold Rush. De gjorde en fantastisk cover som visade på den kvalitet som låten i sig besitter. När jag väl tog mig an skivan ordentligt insåg jag vad jag tidigare förbisett: Skivan är ett mästerverk. Neil Young har gjort många plattor som förtjänar fett med hyllningar, men ingen är egentligen i närheten av denna. Efter genombrottet med, förvisso fantastiska, Everybody Knows This Is Nowhere hängde Young med Crosby, Stills & Nash, där han fick leva ut sina rock n´roll-drömmar. Samtidigt kunde han hålla det lite mer avskalat på egen hand och resultatet blev perfekt. Det är egentligen en ganska enkel produktion. Det behövs inte mycket när man har låtar som de elva som återfinns på detta album.

 

Sgt. Pepper's lonely hearts club band7. Beatles – Sgt. Pepper’s Lonely Hears Club Band (1967)

Några plattor är så avgörande och innehåller så mycket historia att det känns som en omöjlighet att sammanfatta dess storhet i några korta rader. Men jag försöker. Beatles var världens största band. Plötsligt slutade de helt att turnera och alla trodde att de var på väg att splittras. Singeln med ”Penny Lane” och ”Strawberry Fields” släpptes ut för att lugna fans och samtidigt visa på bandet extrema kompetens. Så kom den äntligen. Plattan alla väntat på, soundtracket till The Summer of Love, övertagandet av konceptet psykaldelia. Det är svårt att föreställa sig idag, men alla hobbyproducenter världen över måste ha fått en chock när de hörde den för första gången. Var det ens möjligt att göra allt det där som George Martin lyckats göra i Abbey Road-studion? Får man verkligen lov att göra så många överdubbningar? Ja, det får man och det gjorde Martin/Beatles med oändlig framgång. Sorgligt nog dog managern Brian Epstein i en överdos efter inspelningen, man kan ju fråga sig hur den bandets utvecklingen fortsatt om det inte hänt. En sak är i alla fall säker: Hans sista ord kommer att ringa i all evighet!

 

The queen is dead6. Smiths – The Queen Is Dead (1986)

Vid vissa tillfällen i livet är Morrissey den viktigaste personen som någonsin levt och den ende som förstår exakt hur man känner sig. Att ha en talang kan man komma väldigt långt med. Men att kunna sjunga fantastiskt, skriva otrolig popmusik och till det sätta så poetiska texter att de berör den mest känslokalle aktiemäklaren på Wall Street, det är tre talanger som adderar upp till något större än livet. Och Morrissey är större än livet, samtidigt som han är livet. Men en sångare gör inte ett helt band (om man inte är Hamell On Trial). Man ska till exempel inte förringa Johnny Marrs fantastiska gitarrspel som är en större del av Smiths sound än vad han fått ära för. Summan av de talanger som utgjorde gruppen nådde sin peak på The Queen Is Dead. Musik, texter, produktion, tajming, rockmyt. Allt är perfekt och det är svårt att inte använda det ganska utslitna utrycket ”mästerverk” om 80-talets finaste.

Annonser

7 svar to “1900-talets bästa album – Del 5”

  1. Erik Says:

    vilken cliffhanger

  2. EG4 Says:

    Brian Epstein hängde nog inte så mycket i Abbey Road-studion, han var ju trots allt bara manager åt bandet. George Martin, däremot, hade nog ett och annat att säga till om som producent 🙂

    Dessutom bodde ju inte Townes ute i vildmarken redan vid den här tiden utan i Houston.

    Bra skrivet annars, man!

    • meetthepete Says:

      Oh vad du vet bäst då! Fast det var lite pinsam sammanblandning av Epstein och Martin. Korrar det.

  3. Fabian Says:

    Det är klart att du har fel om både det ena och det andra Pete, men fy fan vilken strålande uppvisning i god smak! Resten borde bli ren defilering.

    • meetthepete Says:

      Nej nej, Fabian! Jag har rätt både om det ena och det andra. Det är det jag sysslar med. 🙂
      Men tack för medhåll, upplösning kommer inom kort.

  4. Sofia Says:

    Också lite genusperspektiv på det här tack. Och varför inte ett åttiotalshårdrocksperspektiv när du ändå är igång? Ja jag vet att de två rimmar illa, men du kan se det som en utmaning!

  5. Sofia Says:

    Och så menar jag. Och så. Jag har druckit öl. Rap.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: