1900-talets bästa album – Del 4

The late great Townes van Zandt20. Townes van Zandt – The Late Great Townes van Zandt (1972)

Vissa röster har en förmåga att leta sig rakt in i hjärtat. Så är det med Townes van Zandt. Man lider och gråter till vartenda ord, men gör det gärna om och om igen. Hans fantastiska femårsperiod 1968-72 avslutades med denna kaxigt betitlade pärla, som egentligen mest är känd för att den innehåller låter ”Pancho & Lefty”. Willie Nelson och Merle Haggards version av låten är väl fortfarande mycket mer välkänd än vad (det bättre) originalet är. Men plattan innehåller rakt igenom fantastiska verk, med ”Sad Cinderella” som kronan på verket.

 

Waiting for the sun19. Doors – Waiting for the sun (1968)

Av nån anledning har Doors blivit det mest underskattade bandet i mina kretsar. Det är väl för att Jim Morrison lyckades bli tillräckligt stor rockmyt för att till och med tonårstjejer skulle avguda honom. Men herregud vilken magisk musik de skapade. Kombinationen av Morrisons otroliga röst (och hela hans uppenbarelse) med Ray Manzareks skönt psykadeliska orgelspel var lite ingångsporten till mitt 60-tal och står fortfarande som en hörnsten av musikhistorien. Även om första plattan brukar slentrianhyllas lite här och där, så är det på tredje plattan som hela konceptet lyfter till Himlen 2.0.

 

Desire18. Bob Dylan – Desire (1976)

Det hade egentligen varit förståeligt om Dylans karriär hade peakat under 60-talet och att han sedan bara fortsatt prånlga ut ”3 av 5”-plattor resten av livet, som väldigt många andra artister från den tiden. Men Dylan är inte som alla andra artister. När man trodde att han skulle gräva ned sig i en gubbrocksörja efter Planet Waves kommer plötsligt Blood on the Track från ingenstans (eller jo, från hans urusla äktenskap) och plötsligt var musiken fantastisk igen. Sen testar han för första gången skriva låtar ihop med en annan person, i det här fallet Jacques Levy, i samband med Rolling Thunder Revue och resultatet blev Desire. Plattan brukar ofta totalt oförtjänt förminskas till låten ”Hurricane”, vilket borde vara den åttonde dödssynden. Någon låt kunde kanske lämnats utanför, men annars är det svårt att inte älska detta mästerverk.

 

Axxess & ace17. Songs: Ohia – Axxess & Ace (1999)

Jason Molina gjorde i slutet av 90-talet och början på 2000-talet några riktigt fina plattor, men Axxess & Ace är en nivå över de andra. Så avskalad att det känns som att han sjunger i ens eget huvud. Det är nån slags extremmelankoli över låtarna, en slags ångest som slagit över i hopplöshet. Jag kan vara på bästa humör och ändå bli tårögt när jag hör öppningsspåret ”Hot black silk”. Eller för den delen den vemodigt fantastiska ”Love leaves it’s abusers”. Så nära, så vackert. Det gör ont och musik ska fan göra ont!

 

I see a darkness16. Bonnie ”Prince” Billy – I see a darkness (1999)

Allt Will Oldham lägger fingret på blir till guld. Nu är inte det helt och hållet sant, men den skäggige halvgalningen från amerikanska södern har en förmåga att skapa berörande musik om och om igen. Ibland går det upp, som i en hel del av både gamla Palace-prylar och senare plattor, och ibland går det ned. På I see a darkness går det ned. Som countrymånens mörka sida. Hans konsert på Roskilde 2003 var en av de tre bästa konserter jag någonsin sett. Bredvid svettiga hippies och högljudda tyska hårdrockare stod man hänförd och tårögd till den skäggige mannens nedstämda strofer. Oförglömligt. Precis som I see a darkness.

 

Disintegration15. Cure – Disintegration (1989)

Det finns några album som är så bra producerade att de når hela vägen dit de var ämnade att nå. Om man fick göra soundtracket till en vacker dröm så skulle målsättningen vara att det lät som Disintegration. Det är dock en mörk och otäck dröm, soundtracket till en glad dröm skulle nog kännas ganska meningslöst. Den vackra och mörka drömmen har ett sound av 80-tal och lyckas samtidigt låta totalt tidlös. Robert Smith sjunger som en gud och man vill nästan att han ska få vara gud. Efter att ha lyssnat igenom Disintegration ordentligt är man sig aldrig lik igen. Drömmen fastnar för livet. Det är lite som att bli frälst, antar jag. Fast av Robert Smith då.

 

Five leaves left14. Nick Drake – Five Leaves Left (1969)

Det är en söndageftermiddag på sensommaren, solen står riktigt lågt, fåglarna har tröttnat på att sjunga, i trädgården är allt förvuxet och övermoget, det är vindstilla, allt är tyst. Då är Five Leaves Left den enda skiva som kan beskriva den melankoliska känsla som uppstår. Den får mig att vilja flytta från stan, skaffa en hängmatta och ägna resten av mitt liv åt filosofiska tankegångar. Någonstans ute i den engelska landsbyggden bodde en pojke som lyckades med konstverkat att lyssna in sig på all relevant folkmusik, odla en extrem manodepressivitet och lägga ihop resultatet på ett album.  Nick Drake blev aldrig vidare stor innan han tog sitt liv. Synd att det tar världen så lång tid att förstå ett riktigt geni.

 

Walk among us13. Misfits – Walk Among Us (1982)

Glenn Danzig och hans hårdnackade skräckfilmsfanatiker till bandmedlemmar lyckas äntligen prångla ut ett album. Alla singlar och ep:s lämnas därhän och nu kommer ett helt nyskrivet album. Det låter äkta. Det är punk och det är skräckfilm, blandat i en härlig attitydyttring. Jag vet egentligen inte varför Glenn tappade den fantastiska melodikänsla han hade förr. De första Danzigplattorna var bra, men nu är det bara trist. Blir väl så med de flesta musiker antar jag. Misfits blev aldrig särskilt stora medan de existerade. Det var mest hemma i New Jersey och på lite småställen runt omkring som folk verkligen förstod. Efter att Glenn förlorade rättegången om namnet till basisten Jerry Only säljer de idag den chicka väskan ”Misfits” på Åhléns. Väldigt få vet vad det egentligen handlade om och väldigt få är de som någonsin kommer att ta till sig det fantastiska som en gång skapades.

 

In the aeroplane over the sea12. Neutral Milk Hotel – In the aeroplane over the sea (1998)

En handfull skivor får representera min tid i Lund och de första åren på Blekingska Nationens dansgolv. Neutral Milk Hotels milstolpe i indiehistorien är helt klart en av dem. Eller det är egentligen fel att reducera den till en musikstil. Jeff Magnum har lyckats peta in alla möjliga instument och kanske även århundradets bästa melodier i vad som egentligen borde tilltala alla som någonsin hört musik. Idag är han ute och försöker sampla världen i nått slags projekt som ingen förstår. Men det får han gärna göra, det skulle ändå inte gå att följa upp detta album. Det är helt enkelt för bra.

 

Hunky dory11. David Bowie – Hunky Dory (1971)

När vi någon gång i början av 2000-talet bestämde oss för att lista världens bästa låtar så höll jag ”Life on Mars” överst. Det kanske inte var ett originellt val, men musiklistning är inte heller till för att man ska försöka vara originell. Även om jag kanske inte idag hade hållit den allra överst så är den en fantastisk låt och den är bara en liten del av Bowies första riktiga mästerverk Hunky Dory. Glamrocken kickar igång på allvar och när plattan släpps anar nog världen inte vilken karriär denne androgyne superstjärna skulle komma att få. Den första nagellacksprydda knytnäven i det senare vunna slaget om 70-talet blir utdelad och världen är sig aldrig mer lik. Ch-ch-ch-ch-changes!

Annonser

5 svar to “1900-talets bästa album – Del 4”

  1. Erik Says:

    Jag som inte lyssnat på något the Cure gjort efter skivan ”Kiss me, kiss me, kiss me” blir ju lite nyfiken

  2. Daniel Says:

    Även om jag gillar listor där det finns lite att upptäcka — eftersom man själv hade gjort annorlunda val — så tycker jag listan är något mystisk. T.ex. just Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me hade jag inkluderat över de två andra Cure-albumen du valt här. Och Three Imaginary Boys.. Men kanske kommer något högre upp?

    • meetthepete Says:

      Vet inte om jag ska hålla dig i ett kopplat grepp av spänning eller om jag ska skvallra redan nu? Du får sluta läsa om du gillar deckare. Nä, ”Kiss me, kiss me, kiss me” är en bra platta, men lite för lång och ojämn. De skulle kunnat rensa bort lite och göra den fulländad, men nu blev det inte så. ”Three imaginary boys” är fin den med (ja, Cure är ett av världens bästa band), men även den lider av en del ojämnhet och lite naivitet. Den blev ju bara bättre i den amerikanska utgåvan ”Boys don’t cry”, när lite fina singlar fick hänga med på tåget. Men visst, hade man fått större utrymme på listan hade helt klart dessa två, samt ”Seventeen seconds” och ”Faith” varit med i snacket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: